”Man får faktiskt stå ut”

Det är inte rimligt att kräva att stadsmiljön ska anpassas så att alla blir nöjda. Det menar Maria Wetterstrand som tvärtom anser att vi borde öva oss mer på att ha överseende och tålamod.

Annons:

Annons:

Annons:

Jag hade en period för ungefär 15 år sedan då jag störde mig väldigt mycket på folk som inte kunde gå igenom snurrdörrar. De gick för nära fram- eller bakkanten, vilket ledde till att dörren stoppade varje gång. Jag inser att det inte var de där människorna det var fel på. Det var mig. Jag var allmänt stressad och irriterad. Och det finns ju så mycket att uppröras över om man anstränger sig lite.

Jag minns när tiggeriet började. Det var i mitten av 90-talet, efter en reform av psykiatrin. Människor som tidigare hållits instängda på grund av psykisk ohälsa skulle integreras i samhället, men en del misslyckades och hamnade istället på gatan utan socialt understöd.

Därefter var det människor som lade ut lappar med foton, där de bad om pengar till operation för ett sjukt barn eller beskrev någon annan sorglig historia som skulle förmå oss att ge pengar. Tiggeriet väckte debatt då som nu. Folk ropade efter förbud.

Jag är emot tiggeriförbud av flera skäl. Jag tycker inte det är rimligt att det ska anses kriminellt att be om hjälp, att den som behöver tigga ska betraktas som en brottsling, när den inte skadat någon annan människa. Jag har svårt att se vilken skada det gör oss att någon ber om pengar. Polisen har dessutom bättre saker för sig än att jaga tiggare.

Visst kan jag förstå att människor tycker det är störande med tiggeri. Men allvarligt talat, man får faktiskt stå ut med en del störande saker om man bor i en stad. Det är inte rimligt att kräva att stadsmiljön ska anpassas till minsta gemensamma nämnare, att allt som ogillas ska förbjudas. Tvärtom borde vi nog öva oss lite på att ha överseende och tålamod.

Vill vi ha en organisk levande stad måste vi lära oss att förhålla oss till det som möjligen stör

Någon ogillar tiggeri, en annan att folk bor på båtar, en tredje att människor röker, en fjärde att kvinnor bär hijab. Sedan har vi alla som hatar bilar, ogillar statyer på kungar, vill skjuta kajor och kråkor eller sätta gatumusikmnater bakom lås och bom. Ja, jag har mött alla dessa åsikter. Kanske är de också bara allmänt stressade och irriterade.

Visst kan vi ha åsikter om både det ena och det andra i vår närmiljö. Men att omedelbart dra slutsatsen att det vi ogillar borde förbjudas är en helt annan sak.

Att fattiga människor kommer hit för att be om hjälp är en följd av den fria rörligheten inom eu. Vill vi ha det ena måste vi tolerera det andra (vilket inte är samma sak som att idealisera situationen). Och vill vi ha en organisk levande stad måste vi lära oss att förhålla oss till det som möjligen stör.

Ibland borde vi helt enkelt strunta lite mer i vad andra människor gör. I andra fall är det betydligt smartare att ge sig på orsakerna till det vi irriterar oss på, inte symptomen. Om vi inte vill ha folk som lever på båtar kan vi bygga fler bostäder. Vill vi ha färre bilar kan vi bygga bredare gångbanor och mer kollektivtrafik. Stör vi oss på cyklar kan vi bygga avskilda cykelbanor. Vill vi inte ha tiggare kan vi se till att ingen behöver tigga. Och sen kan väl någon uppfinna svängdörrar som klarar av klantskallar också?!