Att släppa livsverket

Att låta barnen ta över bolaget är ofta en lång och känslosam process som måste få ta tid. Som övertagande generation ställs du inför en rad existentiella frågor, och som den som lämnar kan det kännas svårt att släppa sitt livsverk.

Några minuters promenad från Bodens centrum ligger Lundströms Fastigheters kontor inhyst på bottenvåningen i ett bostadshus från 60-talet. Skylten på fasaden har en lätt patina.

– Vi har inte hunnit byta ut alla skyltar än, men det är en av sakerna som är på gång nu när vi hunnit landa lite i bolaget, säger Lina Lundström.

Våren 2012 tog hon, tillsammans med sin syster Jenny Lundström, över Bodens näst största privata bostadsbolag från sin pappa Hans Lundström. Tillsammans har de genomgått samma resa som fler familjer nu står inför.

Enligt en undersökning från Företagarna räknar mer än var femte småföretagare med att dra sig tillbaka inom de närmsta åren. För en del innebär det att nästa generation tar över. För andra att företaget avvecklas eller säljs till en större aktör, något som kan få konsekvenser även för samhället i stort.

– Sverige står inför en betydande utmaning de närmsta åren. Det handlar om ägarskiften i de många mindre företag som utgör basen i svenskt näringsliv. Det skulle potentiellt kunna ha en stor inverkan på tillväxt och sysselsättning, berättar Patrik Nilsson, samhällspolitisk chef på Företagarna.

På Lundströms Fastigheters kontor finns ett gulnat tidningsurklipp sparat i en plastmapp. På bilden syns Hans Lundström, bredvid sin far, hålla upp dörren till den fastighet som då var kontor. Fasaden pryds av ett konstverk i mosaik från 1960 som föreställer ett kastanjeträd. Symboliskt kan tyckas, inte minst nu när tredje generationen tagit över.

Det var i 55–60-års åldern som Hans Lundström började fundera på att det återigen var dags för ett skifte. Han kände sig klar med bolaget och hade andra drömmar att förverkliga, liksom fler 40-talister i samma generation.

Vis av erfarenhet från det förra skiftet var det viktigt för Hans Lundström att planera överlämnandet mer noggrant än vad hans far, Yngve Lundström, hade gjort. Han ville inte ha för många ägare och skulle någon gå in, då skulle de vara beredda på att göra det helhjärtat.

– Min far lyfte frågan sent i livet. Jag tog först över som vd samtidigt som min syster gick in som passiv ägare och min far stod kvar. Det upplägget ville jag inte upprepa, berättar Hans Lundström.

Hans far hade svårt att släppa sitt livsverk och efter en tid fick Hans Lundström nog och ställde ett ultimatum. Antingen skulle han lämna bolaget, eller så ville han stå som ensam ägare.

Och så fick det bli.

För de som i likhet med Hans Lundström funderar på att lämna över väntar en lång och ofta känslosam process. Det är åtminstone forskaren och rådgivaren Annika Halls erfarenhet. Hon har forskat på generationsskiften i familjeägda bolag och arbetar nu som konsult på Grant Thornton där hon hjälper familjer under processen. Hon förklarar att det kan jämföras med att helt byta identitet.

– Resan är starkare än vad många tror, vilket också kan vara orsaken till att det är svårt att lämna över. Bolaget blir en stor del av en själv. Som att ”det är det här jag har gjort hela mitt liv. Det är det här som har skapat mening med min tillvaro”. Det är ingenting man bara släpper och lämnar.

För Hans Lundströms döttrar, Lina, Jenny, Stina och Frida, kom frågan oväntat. Att de en dag skulle ha möjlighet att ta över var inget de pratat om tidigare.

– Det kom ganska plötsligt när pappa sa att han började bli less, att nu räcker det. Därför tog det tid för oss att tänka på saken eftersom vi var tvungna att fråga oss själva om vi var intresserade eller inte. Vi hade andra karriärer som vi i så fall skulle tvingas att ge upp, berättar Lina Lundström.

Visst hade bolaget alltid varit närvarande i familjen och de hade alla fyra fått möjlighet att testa på att arbeta jämte sin pappa med allt från ogräsrensning till att sitta i styrelsen. Men beslutet var svårt för en del av dem.

– Vi fick tidigt testa på att arbeta i företaget för att vi skulle få en chans att intressera oss. När frågan kom så visste vi därför vad det var vi tog ställning till. Men det har absolut inte varit självklart, i alla fall inte för mig, berättar Lina Lundström.

Hans Lundström gav dem samtidigt alternativet att han skulle sälja och förberedde bolaget för en exit.

– Jag ville att de verkligen skulle känna att det var rätt och något de helhjärtat ville gå in i. För jag ville ju inte dra in dem i något elände som skulle gå åt skogen, berättar han.

Jag ville att de verkligen skulle känna att det var rätt.

Enligt Annika Hall är det också en av de viktigaste frågorna att fundera på som övertagande generation – vill jag det här? Viljan och engagemanget måste finnas för att det ska ge ett bra utfall. Lika viktigt är det att även den överlämnande generationen släpper in sina barn och låter dem ha en tydlig roll i bolaget.

– Om du tar över och inte egentligen vill så kommer du aldrig riktigt växa in i rollen vare sig som ägare eller som vd. Då kan du inte fylla de här rollerna fullt ut och du kommer känna dig otillräcklig och misslyckad.

När systrarna Lundström funderat var det två av dem, Lina och Jenny, som bestämt sig för att gå in och ta över. För de andra två, Stina och Frida, var det inte ett alternativ.

– Det har alltid varit Jenny och Lina som varit mest intresserade. Då var det enklare för mig att ta ett steg bort, vilket inte var ett svårt beslut. Jag är statsvetare och ville arbeta med frågor inom fred och konflikt, säger Frida Lundström. Jag visste tidigt att jag inte var intresserad.

Det var skönt med en utomstående som ställde frågorna. Annars är det lätt att någon kan känna sig överkörd.

Inför själva skiftet valde familjen att ta professionell hjälp vilket de också råder alla andra som står inför ett skifte att göra.

– Det var skönt med en utomstående som ställde frågorna. Att det inte var vi själva som satt över en middag med familjen, utan att någon kunde titta på det objektivt och se till så att det kändes schysst för alla. Annars är det lätt att någon kan känna sig överkörd, säger Jenny Lundström.

Rådgivaren gick igenom alla tänkbara scenarier som skulle kunna uppstå och skapa konflikter inom familjen även efter skiftet.

– De hjälpte till att se över de juridiska bitarna, hur våra respektive familjesituationer såg ut och hur alla avtal mellan oss skulle se ut eftersom vi skulle ha företaget ihop. Det var så många moment att man inte kan föreställa sig vilken process det faktiskt är, säger Jenny Lundström.

Nu har Lina och Jenny Lundström precis börjat landa i företaget. Det dyker ibland upp personer som tidigare haft överenskommelser med Hans och ber dem fortsätta på samma sätt. Det kan handla om ett sponsoravtal som alltid har skrivits på, eller en leverantör som haft ett särskilt avtal med Hans tidigare.

På vägen från kontoret kör Lina Lundström ofta sträckan över viadukten och vidare förbi Lulevägsområdet i Boden. Delar av marken som fastigheterna står på tillhörde familjens hemman i början på 1900-talet. Här vaktade Yngve Lundström kor som liten och kunde senare bygga sina egna fastigheter. Idag är fasaderna nymålade i ljusa färger och i en av portarna står en man och röker.

– Han står alltid där, säger Lina Lundström och man får känslan av att det antagligen varit så ända sedan hon var liten och rensade ogräs runt husen.

Hon har bestämt sig för att helt överge sin roll som miljökonsult som varit det hon arbetat med innan och även efter att hon tog över bolaget. Nu är det fastigheter som gäller. Men än så länge är bolaget för litet för att både hon och Jenny ska kunna arbeta heltid.

– Då måste vi expandera. Det är först nu som vi har börjat hålla ögonen öppna efter intressanta objekt, även utanför Boden. Innan har det varit skönt att få landa efter en så här stor affär. Antagligen den största jag kommer göra i livet.

---

 

”Det känns rätt skönt att sälja”

För fastighetsägaren Benkt Hagstrand blev situationen annorlunda när han bestämde sig för att trappa ner. Sonen och dottern var inte intresserade av att ta över, vilket ledde till en försäljning av bolaget.

– Efter 68-års ålder börjar man tänka att man kanske ska ge sig, säger Benkt Hagstrand som drivit fastighetsbolaget Nötknäpparen i Nyköping sedan 70-talet.

Genom att köpa när marknaden varit svag har han kunnat bygga upp sitt livsverk vid sidan av det båtvarv han driver i Oxelösund.

– Företaget har varit väldigt familjeorienterat eftersom både jag och min fru har jobbat där.

Tillsammans pratade de om att det började bli dags att lämna. Barnen var utflugna sedan en tid tillbaka och hade egna karriärer, dottern som veterinär i Frankrike och sonen som modefotograf i Stockholm. De bestämde sig för att ett familjeråd var bästa sättet för att prata om framtiden för företaget.

– Jag trodde inte att mina barn skulle vara så intresserade av att ta över. Trots att de på sätt och vis är intresserade av företaget.

De hade båda sommarjobbat på Nötknäpparen och fått testa på hur det var. Men beslutet blev att ingen av dem var så pass intresserade att de hade lust att sätta sig i Nyköping och förvalta fastigheter.

”Du har gjort din grej pappa, nu vill vi göra vår” förklarade barnen.

Benkt Hagstrand tyckte ändå att det fanns en viss befrielse i att få släppa bolaget.

– Jag skulle nog inte ha blivit helt fri från företaget om de velat ta över. Då hade jag ju sprungit där och petat i allt. Det har jag sett många exempel på när barn har tagit över sina föräldrars företag.

Nu har han sålt sitt bestånd till Ilija Batljans bolag Samhällbyggnadsbolaget som har planer på att riva stationshuset invid järnvägen för att bygga bostäder. Benkt Hagstrand har erbjudit honom sin hjälp i början, men säger att det är upp till Ilija Batljan hur han vill göra. En del av bolaget kommer han att behålla för att köpa värdepapper.

Det måste säljas när det fortfarande är fräscht och finns liv i det.

– I min värld blir det mest en ändring av verksamheten där jag köper börsaktier istället för att förvalta fastigheter. Det blir inte någon ”daytrading” utan mer långsiktiga och lite tråkiga lösningar som Atlas Copco. Inget spännande alls, säger han och skrattar.

På frågan om hur det känns att lämna det som han byggt upp under så lång tid kommer svaret snabbt.

– Faktum är att det känns rätt skönt. Jag har sett exempel på gubbar som säljer företag när de är 95 år och allt har börjat förfalla. De har fortfarande räknesnurror och ingen dator. Det måste säljas när det fortfarande är fräscht och finns liv i det.

Men huset som han själv bor i har han valt att behålla. Och så båtvarvet förstås.

– Så jag kommer nog ha att göra ändå.