Snart fyller Olav Thon 90 år. Han är fortfarande aktiv och förvånas över att inte svenska företagare är mer intresserade av att investera i gränstrakterna. Foto: Linn Malmén
Publicerat 6 juli, 2013

Kung Olav

Han tar besluten med magen och genomför dem med fingertoppskänsla. Det har gjort Norges fastighetskung Olav Thon till en av de tvåhundra rikaste i världen. Nu satsar han sina pengar på svenska sidan gränsen och ska göra stad av lilla värmländska Töcksfors.

När H&M:s grundare Erling Persson öppnade sin första utlandsbutik i början av 1960-talet så gjorde han det i Oslo. Lokalen hyrdes ut av en innovativ fastighetsägare som idag har sitt namn på väggarna lite varstans i den norska huvudstaden.

[ Annons ]

– Jag kände Erling Persson väldigt bra. Samma sak med Clas Ohlson som jag introducerade i Norge. Och Ingvar Kamprad förstås, säger den snart 90-åriga Olav Thon.

Just Ingvar Kamprad är en av hans favoriter. I fjol lyckades han boka ett möte med Ikea:s grundare och prydde honom med den stickade luva som blivit hans eget kännemärke.
– De säger att han är så medieskygg, men jag fick allt på honom den röda mössan, säger Olav Thon och ser mycket nöjd ut.

Båda växte upp under enkla förhållanden och hyllar större sparsamhet än den egna kassan kräver.

Sedan Sveriges imperiebyggare mötte Norges fastighetskung har det gått rätt bra för dem. Ingvar Kamprad ligger på plats 412 på den amerikanska affärstidningen Forbes lista över världens rikaste. Stefan Persson, arvinge till H&M:s grundare, ligger på tolfte plats.

Fastighetskungen har också klarat sig hyggligt bra. Olav Thon har inte bara köpt upp centrala fastig-heter och tjänat pengar på att driva restauranger och hotell. Han laborerade också tidigt med en hyressättning som sattes efter butikernas omsättning.

Att hyra ut lokalerna har gett honom plats nummer 198 på Forbes miljardärlista för 2013 och en förmögenhet som uppskattas till 6 miljarder dollar (cirka 40 miljarder svenska kronor).

Vägen dit har en norsk kulturskribent kallat den ”ärkenorska Thon-mytologin”. I den sagan ser vi en frejdig yngling från Hallingdal skida till Oslo för att sälja skinnen från de rävar som familjen fött upp. Väl där öppnade han butik.

– Då var jag väl sjutton, arton år och det var mitt sätt att ta mig ut i världen, säger han idag.

En selfmade man som skapade en stor koncern med sina två tomma händer. Så låter historien om Olav Thons imperiebygge. Men helt tomma var inte hans händer. Grundplåten var skinn från rävar som fötts upp på föräldragården.

Vi sitter i ett litet konferensrum döpt efter en av de fjällstugor som han byggt och skänkt till den norska turistföreningen där han är hängiven medlem.

Han gillar att gå på tur. Nyrika norrmän som skryter med sina pengar med hjälp av bilar och båtar provocerar honom kraftigt. Ingen, har han förklarat, behöver högre personlig årsinkomst än två, tre miljoner.

I bilden av en selfmade man från enkla förhållanden ingår också hans korta utbildning. Han har bara folkskola, säger Olav Thon, och glömmer att han också läst en handels-utbildning i ungdomen. Med ett leende drar han en historia om att det kan gå bra ändå.

– Jag säger som han som sa att jag köper för en krona och säljer för tre och på de två procenten så klarar jag mig gott.

I Thon-mytologin ingår också en fantastisk förmåga att vända motgångar till framgångar. När han gav sig på shipping i höjd med oljekrisen 1973 köpte han en jättelik oljetanker för 35 miljoner kronor.
– Det var vanvettigt billigt i förhållande till vad den var byggd av. Ändå hade jag förlorat 50 miljoner på affären innan jag var klar. Det är en prestation, säger han och tillägger att det är säkrare med fastig-heter. De står där de står och de rostar inte.

Trots motgången fortsatte han med shipping – fast på land.
– Det fanns ett stort företag som hette Strömmen Stål strax utanför Oslo. De tillverkade utrustning till de stora tankbåtarna, som enorma propellrar. När det blev kris i shippingen drogs leverantörerna med och de gick i konkurs.

Fabriken hade lokaler på 100 000 kvadratmeter och en stor tomt.
– Jag bjöd en bagatell och till min stora förvåning sa banken ja.

Vad han skulle ha fabriken till visste han inte.
– Väldigt mycket av det jag gjort har skett på impuls. Men det blev början till en helt ny verk-samhet.

Strömmen har bra tågförbindelser och ligger bara femton, tjugo minuter med bil från Oslo. Olav Thon insåg tidigt vad nya konsumtionsmönster skulle innebära.

Shipping ut. Shopping in. Nu är Strömmen Storsenter ett av Norges största köpcenter med 203 butiker, 2 000 anställda, 2 100 parkeringsplatser och nästan fyra miljoner besök per år. Fast även om man tänkt rätt en gång kan det dröja innan man gör det igen. Redan på 1960-talet hade Olav Thon kunnat gå över gränsen.

– Jag hade sommarstuga i Lervik i Bohuslän och märkte att det kom upp ett varutält vid Svinesund varje sommar. Där sålde svenskar plastbunkar och annat till norrmän. När hösten kom så monterade de ner tältet och då fanns där ingenting, säger Olav Thon.

– Det är helt märkligt att de inte insåg att det här var en trafik som kunde pågå året runt. Och jag var lika trög. Jag såg det inte heller fast jag var i sommarstugan år efter år.

Så en dag fick han besök av en svensk lastbilschaufför vid namn Orvelin som hade kört på Norge. Orvelin berättade att de var några bröder som planerade att bygga ett köpcenter på Nordby.

– Omedelbart insåg jag att det var en väldigt bra idé. De hade inte de ekonomiska medel som skulle till så jag fick bli deras kompanjon. Idag äger vi majoriteten i bolaget men bröderna har fortfarande mer än 40 procent.

Så hamnade Norges största köpcenter utanför landets gräns. Men inte bara det. Längs de stora vägarna mellan Sverige och Norge låg sömniga samhällen som Töcksfors och Charlottenberg. De hade lika nära till Oslo och borde vara väl så intressanta för gränshandel.
– Jag byggde 30 000 kvadratmeter i Töcksfors och lika mycket i Charlottenberg. Där har det ju blivit verkligt stort med hotell och allt, säger Olav Thon.

Nittioåringen klev ut genom fönstret — men försvann inte. Olav Thon har bara varit över på den svenska sidan gränsen där han byggt upp gränshandeln till en mångmiljardindustri. Nu ska han bygga nytt på granntomten till sitt huvudkontor i centrala Oslo.

Nu är Töcksfors och Charlottenberg stora inpendlingsorter med mer än 1 200 nya arbetstillfällen. I Töcksfors bygger Olav Thon dessutom bostäder. När alla godkända planer förverkligats blir det 78 lägenheter varav 22 redan finns. Han har sagt att han ska göra stad av byn.
– Jag ser ju framför mig att det kommer att ske en utveckling på båda platserna, säger Olav Thon.

Den överhettade norska ekonomin ger höga priser jämfört med Sverige. Norska familjer tjänar tusenlappar på att handla mat, sötsaker, tobak och alkohol i Sverige. Arbetslösheten i gränstrakterna är låg. Många tjänar bra på att pendla över gränsen.

– Det förvånar mig att inte fler entreprenörer utnyttjar det. Norge pumpar upp enorma rike-domar genom sin olja och det är bara en timmes körning till Oslo. Jag förstår inte att det inte byggs mer industri längs gränsen och att inte fler norrmän flyttar dit, säger Olav Thon.

Han har hjälpt Värmland att öppna ett näringslivskontor på Oslos paradgata. Det kan bidra till att rikta svenskarnas blickar västerut.
– Det är lite lustigt att det är jag som ska investera i bostäder kring köpcentren också. Jag trodde verkligen att svenska företagare skulle ta den chansen, säger han.

Om det blir bostadsrätter, hyresrätter eller ägarlägenheter i Töcksfors vet han inte än. Olav Thon anser att man ska äga sin bostad, men i Oslo har han på senare tid också satsat på hyresrätter vilket knappt finns i Norge.
– Det är inte många, jag har väl cirka tusen lägenheter. Men för den som bara ska till Oslo och arbeta några år är det inte lönt att köpa något. Då är det bättre att hyra, säger han.

Ett skäl till svenska entreprenörers ovilja att investera i gränstrakterna kan vara deras goda utbildning och bristande magkänsla. Själv har Olav Thon lytt råd från en svensk ekonom som suttit i en av hans styrelser och från en svensk bankman. Det ångrar han idag. Hans magkänsla sa nämligen att kronkrisen 1992 var ett fantastiskt tillfälle att investera i Stockholm.

– Jag frågade ’Nu borde jag väl köpa fastigheter? Det är ju otroligt låga priser’. Men nej, ser du. Den svenska ekonomen sa att det var väldigt farligt. Det skulle gå ner ännu mer. Och bankmannen jämförde Sverige med Kongo, säger Olav Thon och ser förfärad ut.

De som aldrig lyssnade på dyra råd har sett värdet flerfaldigas.
– Det är inte farligt med svängningar. Det krävs bara två saker. Det ena är tålamod och det andra är pengar, säger Olav Thon.

Han har både det första och det andra och han hade det redan då.
– Hade jag gått på min magkänsla hade jag varit en ganska betydande fastighetsägare i Stockholm. Jag förstod ju att nedgången inte skulle bli långvarig, säger Olav Thon.

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]