Kortsiktighetens kostnader

En ny flyktingvåg sätter nu press på att kommuner ska få fram bostäder och skolplatser. Och åter igen ser vi hur kortsiktigt tänk med liten beredskap skapar problem, skriver Maria Pleiborn.

Nu är det krig i Europa och Sverige får åter en period med stort flyktingmottagande. Jag är ledsen att tänka på att jag under senare tid varnat för detta under mina föreläsningar då jag inlett med frasen: ”Vad händer om Putin ….”. Anledningen till att jag talat om det är att invandringen minskat drastiskt under senare år och att befolkningstillväxten därmed sjunkit så pass mycket att vi fått skjuta upp prognosen på att Sverige ska bli 11 miljoner invånare fram till år 2034.

I tidigare prognos räknade SCB med att vi skulle nå 11 miljoner redan 2024. Men jag har befarat att prognoserna skulle kunna förändras igen. Det som påverkar vår befolkningsutveckling står nämligen inte att finna i demografin utan i politiken.

Beredskapen för dessa förändringar är liten. Migrationsverkets verksamhet ökar och minskar med kort varsel. Såväl personal som anläggningar kommer och går. Med den flyktinginvandring vi nu ser ska kommunerna skaffa fram såväl bostäder som platser i skolor, förskolor och annan service.

Under den förra flyktingvågen var det främst unga män som kom hit, idag är det mammor med barn. De kommer att stanna här så länge det inte är säkert i Ukraina och hur länge det dröjer vet vi inte idag. Vissa kommer sannolikt att stanna för gott.

Generellt är vår beredskap för förändringar låg. Det gäller särskilt i bygg- och bostadsbranschen. Vi har långa processer och borde vara vana vid att förhållanden förändras – ändå blir vi lika förvånade varje gång som marknadsförutsättningar, konjunktur, efterfrågan, materialpriser, konflikter i världen eller något annat förändras. Vi är relativt duktiga på att räkna ut vad det kostar oss att lägga om våra planer. Borde vi inte ha lärt oss att undvika misstagen? Vad skulle kunna förbättra vår beredskap?

Att hela tiden ligga i balans på bostadsmarknaden mellan utbud och efterfrågan på olika typer av bostäder är förmodligen en utopi. Men att som idag hela tiden ligga på gränsen eller till och med över en bristsituation är sannolikt sämre än det motsatta. Att ha en rimlig vakanssituation i beståndet för att kunna vara flexibel är önskvärt. Men hur skapar man en sådan marknad utan att enskilda fastighetsägare kommer i kläm? Det är något som politiken borde fundera över.

Vilket ansvar bör staten, kommunerna och enskilda ha? Är det rimligt att Migrationsverket korttidshyr anläggningar för asylsökande och att kommuner tvingas bygga upp kapacitet av till exempel skolverksamhet utifrån kortsiktiga behov? Är det rimligt att enskilda fastighetsägare ska kunna tjäna enorma belopp under kort tid på den bristsituation som finns? Jag svarar nej på dessa båda frågor, men har tyvärr inget förslag till lösning.

Men det står klart att det ofta är kommunen som får ta kostnaderna. De är enligt lag tvingade att ansvara för hushållens välfärdsbehov – något sådant ansvar finns varken hos den enskilda eller hos staten. Kommunerna får då och då särskilda tillskott i kassan, men kan aldrig räkna med stöd.

Jag tror att detta system kostar oss mycket i form av överkapacitet på vissa håll, ineffektiva organisationer, onödiga investeringar och tappad tilltro. Efter valet önskar jag mig en politisk styrning som inte vänder kappan efter vinden och som inte agerar så populistiskt. Då finns det tid att bygga upp en mer långsiktigt hållbar politik för Sverige. Eller är det bara en from förhoppning att politiken kan hitta rätt efter dessa år av kris?