Illustration: Johan Isaksson
Publicerat 18 mars, 2019

Inte enkelt att klättra upp för välfärdsstegen

Sedan 1970 har Sverige steg för steg halkat ner på listan över länder med hög välfärd och produktivitet. Om januariavtalet kan hämta in försprånget till välfärdens toppklunga återstår att se, skriver Tomas Ernhagen.

Vilken fantastisk resa Sverige gjorde under 1900-talet! Åtminstone i ekonomiska termer. Från att ha varit ett fattigt jordbruksland steg Sverige under efterkrigstiden fram som en av världens stora tillväxtsuccéer. Vi klättrade oavbrutet uppför välfärdsstegen och stod 1970 fyra pinnar från toppen av OECD:s rankinglista. Sedan hände något. Sakta men säkert började vi klättra nedför stegen, eller snarare halka ner steg för steg. Idag står vi på tolfte steget med ena foten löst hängande.

[ Annons ]

Vad var det som hände efter 1970? Stålkris, varvskris och oljekris avlöste varandra. Det svenska språket utökades med ”stagflation”, den obehagliga kombinationen av ekonomisk stagnation och inflation. Ekonomin fungerade allt sämre och produktiviteten föll. Under 1980- och 1990-talen gjordes viktiga reformer för att vända trenden. Kreditmarknaden slapp sin tvångströja, skattesystemet förändrades och Riksbanken fick sköta penningpolitiken utan politisk inblandning. Det räckte inte.

I en intressant artikel i Ekonomisk Debatt (nr 8 2018) sätter Johan E Eklund och Per Thulin en siffra på vad produktivitetstappet har kostat Sverige. Hade produktiviteten utvecklats på samma sätt som för resten av 1970-talets toppklunga, hade vår samlade produktion varit drygt 5 procent högre idag. Det motsvarar ett bortfall på 250 miljarder kronor per år. Det är mycket pengar och mycket förlorad välfärd.

Det finns inget alexanderhugg som snabbt och enkelt kan ge Sverige kraft att klättra uppåt för välfärdsstegen. Att rikspolitiken måste handla om mer än vem som är bäst på att samla i ladorna, inser de flesta. Att ha ordning och reda i statsfinanserna är viktigt, men för att generera ekonomisk tillväxt krävs regelverk och satsningar som gör det möjligt för företag och hushåll att navigera
rätt i ständigt föränderlig värld. Politiken spelar därför en central roll i tillväxtspelet.

Eklund och Thulin pekar ut den ”dysfunktionella” arbetsmarknaden som det i särklass viktigaste problemet, som egentligen handlar om flera olika problem som lagrats på varandra. Tyvärr talar vi om rikspolitikens hetaste potatisar. Hetast av dem alla är kanske bostadsmarknaden, och då i synnerhet den för arbetsmarknaden så viktiga hyresrätten. Ingen vill hålla i den själv och ingen har varit beredd att sträcka ut en hjälpande hand. Men plötsligt händer det.

Under några intensiva vinterdagar enas S, MP, C och L om det att det ska införas fri hyressättning i nyproduktion, att läget ska få större betydelse för hyressättningen i det befintliga beståndet och att formerna för de årliga hyresförhandlingarna ska ändras. Jag vet att många tycker att det är otillräckligt. Jag ser det annorlunda. Att rikspolitiken äntligen vågar röra hyressättningen är stort. Det troligaste alternativet är status quo.

Om förändringarna av hyressättningssystemet, tillsammans med januariavtalets övriga delar, räcker för att hämta in försprånget till välfärdens toppklunga återstår att se. Vi har många långa utredningar framför oss innan vi vet vart det här tar vägen. Det förutsätter också att samarbetet i mitten håller. Och det är ju allt annat än säkert.

Tomas Ernhagen,
chefekonom, Fastighetsägarna Sverige

Tomas Ernhagen

Gör: Chefekonom på Fastighetsägarna Sverige

Mer om:  Född och uppvuxen i Lund. Bor i Stockholm sedan 1994. I botten nationalekonom och auktoriserad finansanalytiker. Innan Fastighetsägarna var Tomas drygt tio år på Riksbanken och har ett mångårigt förflutet som journalist.

Twitter: @TomasErnhagen

Läs fler krönikor av Tomas Ernhagen »

[ Annons ]

[ Krönikor ]
[ Nyheter ]
[ Reportage ]