Fastighetstidningens redaktionschef tror det blir brons på lördag och hoppas att Marockos VM-äventyr kan inspirera till fler satsningar på spontanidrott.
Elektriskt ljus. En magnifik cykelspark. Två män inneslutna i bön. Barn slänger sig i de ljumma Atlantvågorna. Magisk natt. Män med långa spön fångar fisk i mörkret som jag inte vet namnet på. Ett par steg i den fortfarande heta sanden. Ännu en fotbollsmatch. Kvinnor i slöja vadar ut i havet. Ett strävsamt par, hand i hand. Varma leenden. Agadir, my love. Och så jag – den fånigt leende svensken som desperat försöker omfamna ett ögonblick.
Det är Jawad El Yamiqs bicycleta rakt in i stolpen som får mig att fingra fram den där gamla anteckningen i telefonen.
[ Annons ]
Atlantvindarna gör att Agadir oftast är förvånansvärt svalt på sommaren. Men när Sahara bestämmer sig för att blåsa in röd ökensand kan det bli nästan outhärdligt. Att sova är omöjligt. Stranden blir räddningen.
Eftersom Agadir råkar vara min frus födelseort så känner jag vartenda sandkorn på den där stranden. I ena ändan motas man bort av kungens vakter om man råkar promenera över den magiska gränsen. Mohammed VI har mer eller mindre oinskränkt makt i ett land som ligger på plats 86 i Transparency Internationals globala korruptionsindex. Att landet som första afrikanska land lyckats nå en VM-semifinal är en mångmiljonsatsning av Marockos kung. Det finns också all anledning att påminna om att Marockos ockupation av Västsahara har pågått sedan 1975. Inget av detta ska förträngas. Men det kan inte hindra mig från att hoppas att Marockos vintern -22 är Sveriges sommaren -94. Det blir brons på lördag.
Egentligen är jag inte så förvånad. Med största sannolikhet är det i varje givet ögonblick minst en barfotaspelare som svävar över Agadirs sand i en cykelspark i klass med Jawad El Yamiqs.
Det är bara när Saharavindarna blåser som det är match nattetid. Annars är det matchstart varje morgon när tidvattnet dragit sig undan. Sen lång halvtidsvila fram till sen eftermiddag, när nya sidlinjer på nytt dras upp på den omspolade stranden. Glädjande nog är det för varje sommar fler och fler tjejer som kliver innanför strecken i sanden.
När Rikshems pressansvarige Peter Skeppström ringde upp för några veckor sedan hördes det direkt att det inte bara var det vanliga. Inte den upparbetade entusiasm som när en prestigefylld uthyrning, ett nytt bygge eller en vd-värvning ska säljas in. ”Du måste lyssna … jag var och kollade en grej som vi har gjort … det är såna grejer som får en förstå att vi faktiskt kan göra skillnad … det var helt fyllt med ungar …”
Ja, vi ska försöka komma förbi GUPP – träffpunkten i Gränby i Uppsala där barnen i området helt fritt kan testa olika sporter. Det låter toppen!
Det är få städer där Atlanten likt en plikttrogen vaktmästare varje dag värnar spontanidrotten. Därför vill jag i årets sista lilla fredagstrudelutt rikta en hyllning till fastighetsskötaren som sent på kvällen spolar isbanan, som hänger upp skyddande madrasser på lyktstolparna i pulkabacken, som lagar nätet på basketkorgen fast det kommer att sabbas igen på lördag, som sätter sig i motvärn när bollplanen är hotad.
Det kan nog kännas tröstlöst när kidsen är fastklistrade i sina skärmar. Men gör det ändå. En dag kommer det en kille eller tjej med bollen under armen. På ryggen står det El Yamiq.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
