Hemlösheten bland personer utan sociala problem går inte längre att lösa med en generell bostadspolitik. Det menade forskaren Anna Granath Hansson när hennes rapport om social housing diskuterades på ett seminarium hos Fores.
I “En social bostadssektor i Sverige?”, skriven av Anna Granath Hansson, doktor i fastighetsvetenskap på KTH, presenteras tre potentiella modeller för en social bostadssektor i en svensk kontext. (Läs också detta om rapporten.) För enkelhetens skull presenterar hon dem som en stor, mellan och liten modell.
[ Annons ]
Ett exempel på den stora modellen, som vänder sig till i princip alla samhällsgrupper, är den av många omhuldade Wien-modellen.
– Den är politiskt omöjlig i Sverige. Den kostar väldigt mycket i subventioner, det är inte realistiskt alls.
Då menar hon att en mellanstor modell av social housing kan få legitimitet hos skattebetalarna då den gynnar grupper med låga inkomster.
– Det är en grupp som är helt bortglömd i politiken och framförallt i bostadspolitiken. Det är jag extremt kritisk mot. Men jag ser inte att politikerna kommer att ta i det. Så därför tror jag inte att politikerna kommer att ta i den frågan.
Återstår alltså den lilla modellen som Anna Granath Hansson ser som politiskt möjlig.
– Då handlar det alltså om att begränsa sig till att lösa hemlösheten. Och då handlar det främst om att begränsa de mycket stora kostnader som kommunerna har för detta idag genom att använda pengarna på ett vettigare sätt.
Det var tydligt att Anna Granath Hansson egentligen förordar en mer långtgående modell. Men hon höll det inte för sannolikt att Sverige kommer att överge tanken om en generell bostadspolitik.
– Jag tror inte heller att staten kommer att ha någon större roll i detta. Utan det kommer mer att handla om lokala kommunala lösningar, sa Anna Granath Hansson.
Micael Nilsson, expert på Boverket, berättade hur man från Boverkets håll länge försökt påtala att det måste till lösningar för svaga grupper på bostadsmarknaden. Även han förordar en mellanstor modell.
– Man har definierat bort en stor grupp människor ur bostadspolitiken och säger att det är socialtjänstens uppgift. Så att gå vidare med en liten modell av en social bostadssektor blir egentligen bara att fortsätta det spåret. Nu pratar man också bara om att människor ska få en bostad, men vi borde även diskutera hur den ska se ut, sa Micael Nilsson.
Jörgen Mark-Nielsen, från Sveriges Allmännytta, förhöll sig skeptisk till social housing. Han förordade en fortsatt generell bostadspolitik. Han pekade på de komplement som redan finns, som SHIS i Stockholm, där människor får hjälp med ett tidsbegränsat boende för att sedan ta sig in på den reguljära bostadsmarknaden.
– Vi är emot socialbostäder för låginkomsttagare, det viktiga är att så många som möjligt ska ut på den reguljära bostadsmarknaden, sa Jörgen Mark-Nielsen.
Fastighetsägarnas Martin Lindvall var övertygad om att det kommer att införas en modell för social housing i Sverige.
– Men det kommer inte att kallas för det, och det kommer inte att vara något radikalt systemskifte. Utan det kommer att smygas in och bli en del av kommuns verktyg.
Men Martin Lindvall menade att det inte kommer att räcka med övergångslösningar i stil med SHIS. Han berättade hur han frågat socialförvaltningar runt om i landet hur länge man som längst klienter med boende baserat på sociala kontrakt.
– Ingen kommun jag träffat säger mindre än tio år! Så vi ska inte drömma om att det går att slussa in alla människor till den reguljära bostadsmarknaden. Vi kommer att behöva särlösningar.
