Sveriges ekonomi accelererade i slutet av förra året, vilket många tog som intäkt för att det var slutsänkt från Riksbankens sida. Sedan hände något. Statistiken svek och återhämtningen sköts på framtiden. Arbetslösheten verkar nu ha parkerat strax över 8 procent och inflationen fortsätter att hovra kring nollstrecket. Plötsligt talar alla om räntesänkning. Men den är […]
Sveriges ekonomi accelererade i slutet av förra året, vilket många tog som intäkt för att det var slutsänkt från Riksbankens sida. Sedan hände något. Statistiken svek och återhämtningen sköts på framtiden. Arbetslösheten verkar nu ha parkerat strax över 8 procent och inflationen fortsätter att hovra kring nollstrecket. Plötsligt talar alla om räntesänkning. Men den är långt ifrån självklar. Signalerna från verkligheten och riksbanksledningen är, som vanligt, blandade.
[ Annons ]
Enligt protokollet från Riksbankens penningpolitiska möte i april argumenterade två av bankcheferna för en sänkning. Av större intresse var dock att ytterligare två chefer verkade vackla i sina beslut. Ett skäl till detta kan vara rädslan för att marknaden på allvar ska börja tvivla på Riksbankens förmåga att klara sitt mål – att stabilisera inflationen kring 2 procent. Så tror jag att det är. Om beslutet bara hade handlat om inflationen är jag hyfsat övertygad om att räntan skulle ha sänkts i april. Nu blev det inte så. Som vanligt var det hushållens skulder som stod i vägen.
Om det fanns en viss tveksamhet i april, borde väl den ekonomiska statistik som kommit sedan dess ha övertygat tvivlarna om att räntan borde sänkas i samband med mötet i juli. Ja, det kan man tycka, men det låter inte så från Riksbanken. Istället dominerar skuldoron majoritetens uttalanden. Tydligast är vice riksbankschef Cecilia Skingsley. I ett tal i början av maj diskuterade hon en färsk riksbanksrapport, som nagelfar fyra miljoner personers skulder.
Slutsats? Skuldproblematiken är mer utbredd och omfattande än vad som tidigare varit känt, enligt Skingsley. I mina öron lät det som om att dörren stängdes för en sänkning i juli. Jag hoppas att jag hörde fel. Rapporten tillför nämligen inte någon ny information som är relevant för penningpolitiken.
Enligt rapporten är den genomsnittliga skuldkvoten hos hushåll med bolån 313 procent. Det innebär att hushåll med bolån i snitt har en skuld som är mer än 3 gånger så stor som deras årliga disponibelinkomst (lön efter skatt). Men vänta, låg inte den där kvoten alldeles nyss på lite drygt 170 procent? Jo, och det gör den fortfarande. Skillnaden är att beräkningen nu bara inkluderar de som har bolån. Smetas lånen ut på hela befolkningen ligger kvoten fortfarande stabilt strax över 170 procent. Inget nytt på den fronten med andra ord.
Att skuldkvoten är hög i storstäderna (där bostadspriserna är höga) är inte heller någon nyhet. Det samma gäller insikten att yngre hushåll är mer skuldsatta än äldre. Yngre människor är ju inte endast unga, de är också relativt färska på arbetsmarknaden. Även om de har en bra utbildning som kan ge framtida avkastning, har de sällan samma inkomster som sina äldre kollegor. Dessutom är de färska på bostadsmarknaden, vilket innebär att de inte har hunnit amortera ned sina lån.
Men visst, detaljerad kunskap om skuldsättningen är intressant. Tyvärr fortsätter riksbanksmajoriteten att låtsas som om myntet bara har en sida. Det är märkligt eftersom de som har bolån också har ett boende vars värde i de flesta fall överstiger skulderna med råge. På aggregerad nivå uppgår skulderna till knappt 60 procent av bostädernas värde. Om man även inkluderar övriga tillgångar, krymper den siffran till knappt 35 procent. Det kan knappast ses som ett hot mot den finansiella stabiliteten. Därmed borde Riksbanken lugnt kunna lämna skuldansvaret åt Finansinspektionen och fokusera på att snarast möjligt få upp inflationen kring 2 procent. För det krävs en sänkning i juli.
Tomas Ernhagen, chefekonom, Fastighetsägarna Sverige
