Hoppas att fler ska lära av mångfalden i det rosa huset

Namo Marouf på House of Sparks, ger i sin gästrkönika en rapport från sin medverkan på Gatherfestivalen 2019

Annons:

Annons:


Det är fredag, andra och sista dagen på Gatherfestivalen och klockan har slagit 14:50. Jag går upp på scenen i en disig, rödbelyst sal. Bakom mig lyser en bild på ett rosa höghus där jag växte upp. Det är tyst. De kommande 20 minuterna ska jag prata om ”hur kan vi bygga en stad för alla, om inte alla får vara med att bygga staden?”. En stad för alla är någonting bortom det som är synligt för blotta ögat, det är också en inneboende känsla av tillhörighet.

Att branschen ska jobba mer med ”slutanvändarna” för att få ett på riktigt socialt hållbart resultat borde vara en självklarhet idag även inom stadsplanering. Det är vi, som bor, använder och lever i staden som även ska få vara med att påverka.

INSPIRERAS AV:
Dave Chapelles nya stand up special ”Sticks and stones” just för att han är så extremt kontroversiell och provocerande och säger saker som gör att man tappar hakan. Han sätter fingret på nutida samhällsproblem på ett eget sätt.

Det handlar först och främst om att få in perspektiv som annars inte hörs eller syns; det är vår stora mission på House of Sparks. Tänk er ett höghus, bakom varje fönster finns det olika berättelser. Berättelser som vi i branschen måste beakta när vi planerar och bygger, förvaltar och omvandlar. Resultatet blir en stad där fler människor kan känna sig representerade.

Vi har idag en planprocess där man sällan går utanför det PBL-reglerade samrådet. Men tekniken och metoderna finns redan. Christoffer Börjesson från Fastighetsägarna pratade bland annat om hur man samlar in och tillgängliggör data som kan användas till att anpassa olika tjänster i staden efter medborgarnas behov. Vi kan göra mycket mer tidigt i processen, utan att kostnaderna skjuter i taket.

Illustration: Johan Isaksson

Det pratas mer och mer om Quadrupel helix, en innovationsmodell som är en vidareutveckling av Tripel helix där samverkan mellan akademin, offentlig och privat sektor nu även involverar medborgarna. Tanken är att den ska bryta ner de traditionella hindren som finns mellan aktörerna och sammanbinda de olika perspektiven i miljöer som främjar samarbete och utbyte av idéer. Detta för att resultera i projekt som tagit hänsyn till olika människors perspektiv och därmed gynna fler snarare än få.

Vi håller tre lab under festivalen, med Uppsala stad, Fastighetsägarna och Nordiska Ministerrådet. Deltagandet är högt och likaså är hungern efter att hitta innovativa lösningar. Jag pratar med både arkitekter och planerare och får det jag redan vet bekräftat – att vi måste få in en större mångfald av perspektiv och tidigare i processen jobba med dem om vi ska skapa en stad för alla. Jag känner pepp i samtals-tonerna.

I mitt rosa höghus blev jag uppfostrad av mina föräldrar, min syster, min faster, mina föräldrars nära vänner. Ja, ni fattar poängen, nästan en hel liten by. Jag formades av allas olika perspektiv på ett sätt som kändes självklart, det heter ju trots allt ”it takes a village to raise a child”. Som de flesta andra klyschor så är detta relevant än idag; att mångfald bland människor resulterar i bättre, banbrytande idéer. Så, låt oss sluta prata hållbarhet och börja göra hållbarhet istället genom att idéa och testa oss fram snabbt med olika perspektiv, tidigt i processen. På så sätt kan vi bättre ta oss an utmaningar för en mer socialt hållbar framtid.

Namo Marouf
arbetar på House of Sparks

Annons: