Publicerat 26 februari, 2015

Hinder som sticker ut

Det tog bara några dagar innan ansvariga på fastighetsbolaget Jernhusen insåg att deras initiativ att för att få bort hemlösa från järnvägsstationen i Linköping inte var en så bra idé. Skyltar på bänkarna med texten ”Sittplatserna är avsedda för resenärer med giltigt färdbevis” satte igång en mindre storm inom sociala media när första nyheten publicerades […]

Det tog bara några dagar innan ansvariga på fastighetsbolaget Jernhusen insåg att deras initiativ att för att få bort hemlösa från järnvägsstationen i Linköping inte var en så bra idé. Skyltar på bänkarna med texten ”Sittplatserna är avsedda för resenärer med giltigt färdbevis” satte igång en mindre storm inom sociala media när första nyheten publicerades i Östgöta Correspondenten, och fastighetsbolaget anklagades för att vara inhumana och utöva ”apartheid”. Andra tidningar och etermedia var inte sena att hänga på. Inte blev det bättre när säkerhetschefen i en intervju påpekade att tågstationer inte är härbärgen. Skyltarna på bänkarna försvann men för den skull inte problemen med att några av stationshusen används som uppehållsrum av personer utan fast bostad.

[ Annons ]

– Det är väl i stort sett likadant nu som tidigare, men där vi ökat bevakning är det inte lika intressant att vistas längre, säger Cecilia Granath, pressansvarig på Jernhusen.

Jernhusen har tagit bort skyltarna på Centralen i Linköping men utreder var gränsdragningarna går.
Jernhusen har tagit bort skyltarna på Centralen i Linköping men utreder var gränsdragningarna går.

Men tillägger hon – fler vakter kan inte lösa problemen.

– Vi för hela tiden en dialog med kommunerna och polisen så att dessa personer har någonstans att ta vägen. Det är folk som behöver stöd och hjälp, och det kan vi inte tillhandahålla, det är inte vår uppgift som fastighetsägare.

För Jernhusen, likväl som för andra fastighetsägare i offentlig miljö, är det en knepig balansgång man måste gå för att å ena sidan tillhandahålla en trygg och trevlig miljö för resenärer och kunder samtidigt som man även ska hänsyn till att alla har rätt att vistas i lokalerna. Då kan det ibland krocka rejält.

– Vi ser att resenärer inte hittar platser att sitta på och att toaletter används som tvättrum med vandalisering som följd, vilket får till resultat att de inte kan användas av resenärerna. Vi får också reaktioner från hyresgäster som upplever otrygghet och att kunderna håller sig borta från butikerna om det är för stökigt i lokalerna, berättar Cecilia Granath som bakgrund till varför man arbetar med att få till en förändring.

Att hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka och ungdomsgäng söker sig inomhus under den kalla årstiden är inget nytt problem för fastighetsägare, men enligt Jernhusen har det skett en ökning i och med EU-migranterna i stor skala sökt sig till Sverige.

Nya ”liggovänliga” bänkar på Stockholms ­Centralstation.
Nya ”liggovänliga” bänkar på Stockholms ­Centralstation.

I andra länder i Europa och i Nordamerika har de allt fler hemlösa redan påverkat det offentliga rummet. Fastighetsägare och butiker i London har monterat olika typer av hinder framför fasaderna som gör det omöjligt att ligga på marken. Mest iögonfallande är så kallade anti-homeless-spikes, spetsiga stålkoner som fästs i marken på platser där hemlösa vistas. Efter en del rabalder och uttalande från borgmästaren Boris Johnsson togs de bort.

– Samtidigt ser vi också en mer subtil förändring som inte handlar om att låsa dörrar eller sätta upp stängsel, säger Katrin Holmqvist-Sten, universitetslektor vid Centrum för regionalvetenskap på Umeå universitet. Med så kallad exkluderande design skapas miljöer som inte blir så attraktiva för hemlösa.

Exempel på det är parksoffor med handtag mitt i soffan som gör det omöjligt att ligga ner, eller bänkar som sluttar och är rejält obekväma – även de med syftet att försvåra för uteliggare.

– Här i Umeå ser jag allt fler singelplatser i den offentliga miljön. Jag säger inte att det nödvändigtvis är med syftet att utestänga vissa individer, men resultatet kan bli det, säger Katrin Holmqvist-Sten.

Hon anser att den exkluderande arkitekturen och planeringen av staden brer ut sig allt mer även i Sverige.

– Köpcentrum under modernismen på 1960- och 1970-talen var betydligt mer möblerade och hade fler platser att sitta på. Nu är det offentliga rummet minimalistiskt utformat, man skapar öppna rum för att få överblick. Det ger tyvärr en rätt steril känsla.

Hos Diligentia, fastighetsägare med tolv köpcentrum i portföljen, känns man inte vid den bilden.

– Vi har inte satt upp särskilda bänkar som ska hålla hemlösa borta och det är inte heller så att vi aktivt arbetar för att förhindra den gruppen. Istället tror vi  på att attraktiva platser med mycket folk i rörelse i sig inte är så lockande för människor med andra ärenden än att shoppa. Det klientelet vill helst ha halvskumma miljöer, säger Bengt Forsberg, marknadsområdschef köpcentrum på Diligentia.

Hos Jernhusen försöker man också fylla tomma ytor på undanskymda platser som lätt annars kan bli tillhåll för fel klientel.

– På nya Resecentrum i Hässleholm hade vi problem med att stökiga ungdomar hängde på en plats nära utgången. Tillsammans med kommunen, och Trafikverket byggde vi om stationen och stationsområdet. Nu är det ett attraktivt kafé på stationen som skapar folkliv och rörelse och inte längre lockande för dessa ungdomar. Man kan säga att det blev en win-win situation för alla parter, säger Cecilia Granath.

Men grundproblematiken, att många människor i våra städer inte har platser att vara på, löses förstås inte av utestängande åtgärder.

– En hemlös eller en missbrukare går ju inte upp i rök om man tar bort en parkbänk. De dyker upp på ett annat ställe. Ska man få bukt med den problematiken krävs att samhället agerar, säger Katrin Holmqvist-Sten.

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]