Publicerat 12 juni, 2020

Helgtankar: Välkomna till dagens presskonferens

Som så många andra har Fastighetstidningens redaktionschef Erik Hörnkvist lite svårt att släppa århundradets presskonferens. Kanske kan vi till och med lära oss om en hägrande omstart.

Det mesta har väl redan sagts om århundradets presskonferens och dess nedtonade tafflighet. Själv har jag landat i att den inte kunde genomföras i någon annan form med bibehållen trovärdighet.

Hur märkligt det än är, så har ett mord förvandlats till en av folkhemmets sista lägereldar vi kan samlas kring. Man måste påminna sig om att det faktiskt finns sörjande anhöriga.

[ Annons ]

Därför var det fullt rimligt att genomlida sekler av lönlösa spår innan Hans Melander lämnade över ord och bild till Krister Petersson – ”trycker du fram nästa?”

När så Stig Engström till slut namngavs – naturligtvis som en av punkterna i powerpointen innan åklagare själv hunnit dit – skickade jag ut ett meddelande till vännerna i Palmetråden (jag utgår från att ni alla har en Palmetråd i någon form): ”Efter alla dessa år. Tänk att vi vet. Jag är alldeles knäsvag.”

Nu var det alltså bara att ge sig till tåls och invänta bevisningen. För Krister Petersson hade ju trots allt redan för ett halvår utlovat att ”presentera vad som har hänt kring mordet och vem som är ansvarig för det”.

Vi fick vänta.

Visst fanns där högst besvärande indicier. Men det visste vi ju redan. Men inget mordvapen, ingen teknisk bevisning, ingenting alls faktiskt.

Det gick inte att acceptera intigheten i vad som utspelades framför oss. Så några timmar senare satt jag faktiskt inför mina vänner och hävdade att vi måste betrakta detta som löst. Det är först idag som jag kunnat acceptera att det hela landade där det såklart måste hamna. Palmemordet är precis lika olöst som innan.

Jag inser såklart att hur även jag förvandlats till en långrandig privatspanare när jag tagit lika många rader som Hans Melanders ppt-bilder i anspråk för att komma fram till min nästa slide:

• En fiaskoartad presskonferens som en allegori för en utebliven omstart (den uppmärksamme noterar att aven jag presenterar vad som möjligen kan vara poängen innan jag hunnit dit).

Denna vecka har vi på Fastighetstidningen uppehållit oss vid den stora Omstarten. Vi är knappast unika. Den kris vi just nu går igenom kan bli början på en resa mot ett mer hållbart och i största allmänhet bättre land – varsågod, copypaste.

Vad annars skulle vi göra? Och jag tänker heller inte ikläda mig min mest cyniska persona och hävda att allt detta är tomma ord. 

Men lika mycket som det fyller mig med hopp, så skrämmer all denna uppdämda förväntan mig. Vad händer när vi inser att vi för länge sedan klickat oss förbi den ruta där omstart borde skett? Kommer vi då (det är alltså här jag gör den poäng som jag redan avslöjat i min tänkta powerpointdragning) att foga samman de spår av omstart vi trots allt kan skönja och vara nöjda med det?

För om vi ska se lite realistiskt på var vi nu befinner oss. Vad har vi egentligen mer än insikter och förhoppningar om man något borde göras?

Ett jättekliv för digitaliseringen? I beg to differ! Att vi trots allt lyckas kommunicera, fast i ärlighetens namn tämligen hackigt och taffligt? Att vi lyckas beställa via nätet men vittjar en laxbit som lämnar en del övrigt att önska?

Nope, ni får ge mig nåt mer om jag ska köpa detta.

Som det här: allt mitt jobb tankas numera automatiskt upp i molnet. Men för att få tillgång till det tvingas jag fortfarande släpa med mej en massa undermålig hårdvara. (Här borde det förresten finnas en beteckning för när man är lätt teknikfientlig. Inte för att man är bakåtsträvare – utan för att man är trött på att släpa omkring på en massa prylar som i ärlighetens namn börjar kännas rätt föråldrade). 

Nåväl. Kanske är det bästa att helt enkelt resonera som Martina Söderström på Sweco:

”Visst har vi brutit en del mönster, men jag tycker inte att man ska tänka att det är en omstart. Egentligen vet vi inte hur länge den här pandemin och restriktionerna håller i sig. Därför finns det inte så mycket att vänta på. Vi vet inte mycket om det nya normalläget, så varför vänta på en omstart när någonting är över? Det är ett fönster nu som kommer med stora möjligheter.”

Du hittar vår intervju med henne och andra tankar om Omstart här. Där kanske jag också särskilt vill rekommendera Heimstadens Kent Perssons realism kring hur läget i redan utsatta områden kan komma att förvärras som en följd av coronakrisen.

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]