[ Annons ]

Foto: Shutterstock
Publicerat 5 mars, 2021

Helgtankar: Vad vi kan lära av farfar, Slas och Örjan

Vissa coronaflyttar från stan. Andra besvärjer förfäder och åkallar Slas. Eller det senare kanske det bara är Fastighetstidningens redaktionschef som gör.

Varför vill man bo i skogen?

Örjan Landström säger att han vill det. Det har jag svårt att begripa.

[ Annons ]

Kanske har det med farfar att göra?

Jag hann aldrig träffa farfar, så jag kan inte riktigt veta. Lungorna hans tog för mycket stryk i plåtslageriet i Örnsköldsvik. Åt mej fanns bara historierna kvar. Eller historien – jag vet egentligen inte så mycket om honom. Men det är en historia som etsat sig fast. En berättelse  om urban längtan som jag tror satt sig i mitt DNA.

Örnsköldsvik alltså. En ganska liten stad nu, ännu mindre på farfars tid. Och nu ni får ursäkta, jag måste bara ta en tripp norrut längs kusten. Hörnefors – jag har hört att mitt efternamn kommer därifrån. Det är väl ett jävla efternamn förresten? I Handelssortering av trävaror från Svenskt Trä klassificeras urfallen hörnkvist enligt specialregel. En skräpplanka med andra ord. En neslighet som endast kan kompenseras med fotbollshistoria från Hörnefors. Och lyssna nu: Gunnar Nordahls syster var gift med min farfars kusin! (För yngre läsare: Gunnar Nordahl är typ Zlatan, men från länge sen).

Ja ja, det kanske inte är blodsband och ganska så avlägset. Och efternamnet kanske snarare har sitt ursprung i Trehörningssjö, inåt landet. Men historien funkar när man berättar det för en italienare.

Men tillbaks till farfar. Han längtade bort. Pappa har berättat hur farfar brukade gå ner till Örnsköldsviks mest trafikerade korsning. Där stod han och längtade efter storstaden långt borta. Jag kan känna igen mig i det där.

Det blev istället pappa som gav sig av. Nästan hela vägen. Jag växte upp i Huddinge. Och så långt tillbaks jag kan minnas längtade jag febrigt efter att själv få ta pendeltåget in till city. När jag så fick tillåtelse, sa kompisens mamma stopp: ”På Sergels torg kan knarkarna sticka er med knarkspruta och så blir ni knarkare!”. Det förstärkte bara suget. Inte efter knark alltså. Men stan som var farlig, skitig och alldeles, alldeles underbar. I drömmarna alltså. Det Stockholm vi sen fick åka till var, och är, en snäll liten stad.

Men varför vill man bo i skogen? Jag tänker på Slas och hans berättelse om Gustafsson på Bråten som har gjort sitt i Vem älskar Yngve Frej:

”Dom håller stånd på det ställe dom anser sig tillhöra och vad dom framför allt har att kämpa emot är skogen själv. Skogen som hotar att ta igen det som berövades skogen för många hundra år sedan”.

Stig Claesson (Slas) gjorde även i ett par av sina andra böcker upp med stadsfolkets romantiserade syn på skogen. För de som bodde i de stora skogarna var skogen något hotande, det var platsen man röjt fram som man var tvungen att försvara.

När jag väl flyttade in till stan kunde man förresten ofta se Slas på stan. Det kan man inte längre. Det är lite sorgligt.

Men nu flyttar folk alltså ut i skogarna igen. Och de har väl en anledning antar jag. Det är nog bäst, annars kommer de att bli galna. Örjan Landström vill bo nära skogen för att han gör hus av träden. Hus som kan bli stad. Det kan jag förstå. Intervjun med Örjan Landström, ett ansikte som säkert är bekant, läser du här.

Men varför går jag och grubblar på farfar? Och på Slas? Och på skogen?

Det är ju inte på grund av Örjan Landström. Han förstår jag ju vad han ska i skogen och göra. Och jag kan väl också någonstans förstå alla de där coronaflyttarna. Dessutom tycker jag ju om skogen. Jag blir ju glad att folk får småorter att blomstra upp. Hela landet ska leva – fattas bara annat. Och såklart att jag är helt ute och cyklar när jag använder Slas som referens. Numera är man uppkopplad och sitter inte och stirrar ut på träden som sakta närmar sig stugknuten. Dessutom är det ju inte ut i skogen de flesta flyttar.

Men hur fjantigt det än må vara, så känner jag mig nästan personligt påhoppad varje gång jag läser om ännu någon som bestämt sig för att lämna staden. Det kan inte hjälpas. Vi har ju längtat så, farfar och jag.

Jag går här och oroas för staden helt enkelt. Hoppas att det fortfarande är någon som bryr sig om den när detta är över.

Så kanske är det bara för att inte deppa ihop inför nästa rapport om negativa flyttsiffror från Stockholm. Men jag inbillar mig, eller försöker i alla fall, att kanske lämnar utflyttarna plats för en annan sorts urbanitet. Kanske behöver staden påfyllning av lite yngre och piggare förmågor för att börja läka de bestående skador på kulturlivet som ju Kulturrådet nu varnar för.

Kanske borde även jag maka på mig. För i ärlighetens namn var det ju redan innan pandemisatan som jag började välja hemmakväll före citynatt. Som Johan Hilton nyss skrev i en text om saknaden efter platserna för de gemensamma upplevelserna: ”Jag kan alldeles säkert säga att pandemin har gjort mig fattigare, latare och dummare.”

Fast jag trivs ju att stå där i korsningen och titta.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

PS: Eftersom vi lever i de ständiga misstolkningarnas tidevarv. Detta är bara en liten berättelse om min ständigt pågående fascination för storstaden. Här finns ingen värdering av storstad vs landsbygd.

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]