Foto: SvT
Publicerat 24 mars, 2023

Helgtankar: Unna dig lite drag i stadsutvecklingen

Fastighetstidningens redaktionschef har fastnat för Drag Race Sverige och gör inte helt oväntat kopplingar till samhällsbyggandet.

Hur ska jag orka sitta uppe till tre på lördag?

Först då behagar SvT att sända nästa avsnitt av Drag Race Sverige. Programmet, som bygger på den amerikanska förlagen RuPaul’s Drag Race är på alla sätt och vis toppen. I en närmast perfekt blandning av värme och prålighet får tittaren stifta bekantskap med skräckdrugan från Berlins klubbar, en sexy latina (som flytt Brasiliens förtryck), en mullig kroppsaktivist från Umeå och såklart superdivan Admira Thunderpussy.

[ Annons ]

Ett underbart gäng – jag får en ny favorit för varje avsnitt!

Jag kan för lite om haute couture för att sätta betyg, men kreationerna som Imaa Queen och Vanity Vain skapade av återvunnet skräp i senaste avsnittet var kanske årets största konstupplevelser.

Men dragrace har aldrig handlat uteslutande om glitter och elegans. Lika mycket är det en berättelse om befrielse från förtryck. Det är i de personliga berättelserna som glamouren får nyanser i Drag Race Sverige. Som när Imaa Queen stegar ut på catwalken med en kakelugn på huvudet och en fantastisk klänning i vitt med blått mönster.

Skojsigt – javisst! Men kakelugns-looken bär också en berättelse om pappa dekormålaren gården som Imaa kommer ifrån. En far som inte kunde acceptera sonens sexuella läggning och kallar valet att uppträda som dragqueen för ”horeri”. Imaa Queen berättar om år av självmordstankar och depressioner. En hyllning till sin pappas konstnärskap och ett enda stort fuck off – på en och samma gång. Det är så fantastiskt glittrande modigt.

Själv kan jag bara ana vad seriens stjärnor gått igenom. En gång för väldigt länge sedan var det fest med tema ombytta roller. Jag bad en tjejkompis gå loss med smink och styling. Blev jag snygg? Skojar du? Festen var trist, vi drog vidare. Jag, som alltid känt mig trygg i stans nattliv, har aldrig förr eller senare tryckts upp mot väggen och hotats med stryk. Inte en, utan flera gånger samma kväll.

Det har alltid funnits en mörk sida i drag. Christer Lindarw och After Darks insats, att så snabbt införlivas i mainstreamkulturen, var fantastisk. Det i en tid när homosexualitet fortfarande var sjukdomsklassat.

Men nu varnar Expo i sin senaste årsrapport för att en eskalerande våg av transfobi kan leda till ökad risk för hat och hot. Det är ett kulturkrig med enbart förlorare. För att upprepa förra veckans hyllning av Barbro Westerholms frihetliga livsmission: varje försök att villkora människovärdet nedgraderar allas vår värdighet.

Ungefär här kommer vi till punkten: vad tusan har dragqueens med fastighetsbransch att göra? Och eftersom jag ställer frågan till mig själv – en hel del serru!

Den största delen av våra liv tar sin plats i den bebyggda miljön. Så naturligtvis påverkar scenens utformning handlingen i varje livshistoria. Genom sin design bidrar städer till befästande och upprätthållande av normer. Offentliga miljöer uppmuntrar till ett för samhället önskvärt beteende. För många som identifierar sig som queer, eller andra minoriteter, upplevs stadens gemensamma rum inte alltid som lika välkomnande. Ta en enkel grej. Hur många av stadens statyer är queer? Är något torg uppkallat efter lesbisk frihetskamp?

I ett reportage från 2017 om den allt viktigare kvällsekonomin intervjuas Frida Olsson Sandahl, sociolog med lång erfarenhet av jämställdhet och hbtq-frågor. Hon menar och att det ofta är ganska allmänna saker som belysning som skapar trygghet för utsatta grupper. Men även mer specifikt:

”Andra kan uppleva avsaknaden av könsneutrala toaletter som minst lika läskigt. Då har man stängt rummet för en person med gränsöverskridande könsidentitet.”

Frida Olsson Sandahl betonar det rent demokratiska aspekterna av att människor ska känna sig inkluderade. Och det är i regel inte så himla svårt.

”Gör man det tillgängligt och tryggt för en grupp så är det alltid fler som tjänar på det.”

Eller som när köpcentret Utopia i Umeå kläddes i regnbågsfärger i en manifestation mot homofobi. Här berättar centrumledare Mona Lidén varför hon ser det som självklart att köpcentrum arbetar för mångfald och motarbetar hat och intolerans.

Men – vi ska inte göra det för enkelt för oss – en stadsplanering som bygger offentliga rum ”för alla” kan också leda till att synligheten av olikheter suddas ut. Det med risk att en samhällsgrupps specifika behov glöms bort. Promenaden genom ett vårvarmt Tanto i sällskap med RFSL Stockholms ordförande Lovise Haj Brade för två år sedan var en ögonöppnare för mig. Hon berättade om behovet av egna rum i staden.

”Det är så viktigt att det finns ställen där man vet att man är i majoritet och kan känna sig trygg i att kunna utrycka sig på det sätt som känns rätt för en själv.”

Ofta av rent praktiska skäl:

”Man vill kunna känna att man kan ragga på folk utan att de ska bli arga och kränkta. Så det finns ett stort behov av den typen av platser som man vet att man kan gå till.”

För oss vanlisar finns ju alltid Drag Race Sverige.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]