Han ser emot att åter skriva om de inspirerande och framåtblickande initiativen. Men det blev en vända till med en valrörelse där Erik Hörnkvist inte känner sig riktigt hemma.
Jag lyfte av en vikt. Det gick ändå inte.
I förrgår lyckades jag jobba ifatt mig själv och snodde åt mej luckan för att istället komma ifatt med nödvändig rehab av elak axel.
[ Annons ]
Men jag gav upp. Övermannad av obestämbar trötthet satte jag mig på en bänk och stirrade håglöst på simmarna som avverkade längd efter längd nere i bassängen.
En sugande intighet någonstans i magtrakten ville inte släppa taget. Jag är van vid tomheten som alltid slår till vid pressläggning. Man jobbar i ett allt intensivare tempo för att hinna vad som verkar omöjligt. Ett kommatecken är på helt åt helvete fel plats, en text som skulle in på 2 000 tecken i förrgår levereras (”Hen hade ju så otroligt mycket intressant att säga…”) som en drapa på 9 532. Så plötsligt, och alltid lika överraskande, är allt på plats.
Eller, den korrekta beskrivningen är snarare att en stackare till redaktör (läs: jag) i skräckfylld uppgivenhet meddelar ”det får duga”. Det skulle inte bli mycket journalistik om inte redaktörer varje dag tvingades ge upp och inse faktum.
Den klassiska murvelboten på den obevekliga tomheten har varit spriten. Jag en modern människa: träna mig trött.
Men det här var något annat. Ett virus, den med åldern obevekliga skröpligheten, en begynnande livskris? Jag kände efter. Nog hade en föraning funnits där som en malande känsla sedan mitten av augusti.
Det stundande valet är som ett svart hål som slukat allt i sin omgivning. Vid den här tiden förra året skrev jag om grejer som dinosaurier som intar köpcentrum och Tranemos kommunala posei. Nu kverulerar jag fram oinspirerad politisk prosa om just ingenting.
Senare slog jag på tv:n för statsministerduell. Tomheten fylldes på (ett fysikaliskt fenomen som blott Stephen Hawkings hade kunnat reda ut).
Visst, det var delvis känslosamt och stundtals hettade det till. Som politisk teater blir det en stark 3:a i betyg. Men tomheten vägde allt tyngre. Bostadsfrågan nämndes i förbigående. Men då bara det självklarheter att bostaden är en viktig rättighet– inga hur, inga faktiska lösningar.
Man får ge Ulf Kristersson att han bidrog med flest konkreta lösningsförslag. Men det går inte att komma ifrån hur tomt det ofta ekar om man granskar det lite närmare. Anonyma vittnen lyfts fram som en game changer. Och visst– rättssamhället har inte kollapsat i länder där man tillåter anonyma vittnen. Å andra sidan, när saken undersökts närmare så kan det möjligen bero på att det av rent bevismässiga skäl används extrems sällan.
Till och med SD har för stunden tonat ner sitt stora politiska projekt, som är nationalism. ”En politisk expedition utan kompass, gränser eller slutdestination” – välformulerat av Andreas Ericson (som ni nu möter på Svd Ledare istället för här). Då blir det istället ett Sverigehus. Egentligen en rätt trevligt röd kåk med vita knutar. Grundtanken att genom typgodkännande kunna snabba på byggprocessen är såklart inte dum. Dock med den lilla invändningen att det väl egentligen sällan är byggnadens utformning som är den stora bromsklossen i bygglovsprocessen. Men själva tanken på att staten ska utforma något som passar framför en fond från Bohus klippor till Gotlands raukar får huset att eka av tomhet.
Och visst, det är valspurt. Vad annat är att vänta. Förhoppningsvis vänder det efter söndagen.
Ulf Kristersson lovade visserligen att han kunde fixa reell förändring redan på måndag. Något som möjligen både talman Andreas Norlén och konstitutionsutskott kan ha åsikter om. Men oavsett vem som nu bildar regering kommer hen att kavla upp ärmarna för att bevisa att man är beredda att göra vad som krävs. Först på dagordningen är, med rätta, gängkriminaliteten. Det viktiga är att kommunicera beslutsamhet. Men är det verkligen dessa åtgärder som gör skillnad? Tillåt mig att tvivla.
När det gäller klimatet kommer man snarare fälla upp paraplyet och låtsas som att det regnar – det kommer det att göra. I förrgår undertecknade 227 svenska företagsledare, jag räknar till 12 fastighetsbolag, en appell till svenska politiker att sluta bromsa klimatomställningen. Ännu finns inget motsvarande upprop, men det hörs allt fler röster i fastighetsbranschen som talar om konstruktiva och framåtblickande lösningar på social hållbarhet, bostadslöshet och möjligheten att bygga det som folk kan efterfråga.
Politikens svar är tystnad, större systemförändringar håller man långt ifrån sig.
Men vågar man sätta sitt hopp till näringslivet. Det är ju ofta den lilla detaljen att det ska finnas lönsamhet. När det gäller att gå före i klimatomställningen är det möjligen ett mindre problem. De 227 skriver: ”Det handlar kort och gott om att framtidssäkra sina affärer och fortsätta vara konkurrenskraftiga.”
Social hållbarhet har väl inte nått dit att vara ett konkurrensmedel (jo, jag har noterat exempelvis lansering av sociala obligationer, men vi pratar den lite större bilden nu). Och som en klok fastighetsägare konstaterar i det nummer vi nu skickar till tryck: ”Man ska inte sätta fastighetsägare i en position där de bara förväntas vara samhällsförändrare”
Jag tror nog kanske inte att revolutionen kommer att ske i bolagsform. Men ändå, eftersom det ekar så tomt, bara gört! Politiken får foga sig retroaktivt.
Alltså, jag fattar 1. Vem är jag att säga vad ni ska göra. Jag förvaltar ett tangentbord – ni människors hem. Det är som den läsare som mejlade om nåt dumt vi skrivit – jag minns ej längre vad: ”Du borde skaffa dig ett par fastigheter att förvalta så att du fattar vad det handlar om.” En fullt rimlig invändning, med den enda lilla detaljen att ni nog får skramla till finansieringen (spoiler alert. Det går åt skogen. Avstå.)
Alltså jag fattar 2: Branschen behöver de politiska systemförändringarna för att agera vettigt.
Men det kändes bara så tomt.
Det var allt. Nu går vi och röstar.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
