Ur ett strikt journalistiskt perspektiv låter en trepartsöverenskommelse tyvärr alltför rubrikfattigt. Redaktionschefen gör därför vad han kan för att höja insatserna inför höstens hyresförhandlingar.
Ett Saltsjöbadsavtal för hyresmarknaden. En historisk uppgörelse att jämföra med industriavtalet på arbetsmarknaden. Med tanke på de senaste tio årens strandningar, och hyresförhandlingar där man en stor del av tiden stridit om vad man egentligen ska förhandla om, så var tisdagens överenskommelse historisk. I en trepartsöverenskommelse har alltså Hyresgästföreningen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna kommit överens om en gemensam struktur och grunder för de årliga förhandlingarna.
Det är fullt förståeligt om parterna nu helst vill chilla, klura ut lämplig outfit till Almedalen och zooma ut fram tills att förhandlingarna drar igång i höst. Med belåtenhet kan man sträcka ut i hängmattan och meditera över hur man gemensamt säkrat den svenska modellen, att hyresgästerna kan vara trygga med rimliga hyreshöjningar och det samtidigt som fastighetsägarna får både förutsägbarhet och täckning för långsiktiga investeringar. Sen är det dags att ta tag i kvällens grillning.
[ Annons ]
Detta är konsensuskultur lika svensk som dansen runt midsommarstången. Men någon måste, trots övriga festdeltagares protester, vägra små grodorna.
Och jag ser bara att det är jag som räcker upp handen.
Jag är hemskt ledsen om jag regnar på nåns parad. Men riktigt så behagligt kommer det inte att bli i höst. Hyresförhandlingarna lär i själva verket kunna bli tuffare än på väldigt länge. Å ena sidan hyresgäster som under många år fått mer över i plånboken, men nu ser marginalerna krympa. Å andra sidan fastighetsägare som vill ha kompensation både inflation och kostnadsökningar på material till reparation och underhåll.
Vi har alltså en situation där man under dryga tio år trätt om själva formen för förhandlingarna. Det medan själva insatserna varit relativt odramatiska. Parterna lär protestera, men ekonomin har under flera år varit relativt stabil. Nu står vi inför det omvända. Man är överens om formen, men från bägge håll lär insatserna höjas rejält.
Det känns som att det är läge att kalla in någon som arbetat med FBI:s gisslanförhandlare och svenska polisens insatsstyrka. Någon som har analyserat mönster hos världens bästa förhandlare inom gisslansituationer, affärer och diplomati.
Denne person är Lars-Johan Åge, ekonomiprofessor och en av världens främsta forskare inom förhandlingsområdet. Den som på ett lättfattligt sätt vill ta del av framgångsfaktorerna i en förhandlingssituation rekommenderas hans bok Happy Happy: fem steg för att komma överens med vem som helst från 2019.
Lars-Johan Åge börjar med att konstatera att det i hyresförhandlingar just handlar om att inte komma överens med vem som helst.
”Styrkeförhållandena i en förhandling kokar alltid ner till vad parterna har för alternativ till en förhandlingslösning. Om de inte kommer överens vilka är då alternativen?”
På den svenska hyresmarknaden är alternativen till en förhandlingslösning noll.
”Att gå in och sätta ner foten och kräva en massa kan kännas bra. Det är ett budskap till de egna medlemmarna att man tillvaratar deras intressen och gör sitt jobb. Forskningsresultat visar också att man kan nå ganska stora resultat med att gå in med en approach att skrika, hota och smälla i dörrar. Problemet är bara att det inte kommer att fungera om man inte har ett oändligt antal alternativ.”
Lars-Johan Åge tar Donald Trump som exempel. Som fastighetsmogul på Manhattan med flera tusen aktörer som stod i kö funkade den taktiken utmärkt.
”Men när han körde samma trick som president med ett fåtal aktörer, som han var tvungen att träffa året runt – ja då gick det inte lika bra.”
Men om vi lämnar Manhattan och återvänder till höstens mer prosaiska förhandlingsbord? Nä, Lars-Johan Åge köper inte riktigt min tes. Visst, en del vapenskrammel för att skrämma upp motparten och skapa förhandlingsutrymme lär höras. Men han tror att förutsättningarna att, utan större skador, landa i en lösning är goda.
”Det är ett kvalificerat förhandlingssteg som parterna nu gjort. Det visar att man är van att förhandla. De som är mindre proffsiga vet sällan att man kan förhandla om sättet man kan förhandla om. Amatören fokuserar enbart på sakfrågan, och glömmer bort att förhandla om spelreglerna först. Det är alltid bättre att lyckas komma överens om något först som är lätt att komma överens om. Då kan man sedan lättare komma vidare med de svåra frågorna.”
Nåväl, jag får väl hitta något annat alternativ när jag ska förhandla fram rubriker.
PS: Har ni märkt sången som börjar höras på gatorna?
Andreas Kleerup satt på en bänk i backen upp mot Götgatspuckeln i morse. Han sjöng in en låt om sommaren på sin mobil.
Jag saktade in cykeln. Lyssnade och log.
Andreas Kleerup log tillbaks.
Ibland bara älskar jag den här staden så mycket.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
