Redaktionschefen går i klinch med ännu en intervju med en bostadsminister och finner samma låsningar som förr. Både hos sig själv och i politiken.
LÄSANVISNINGAR: Idag presenterades en betydelsefull nyhet om EU:s renoveringskrav. Redaktionschefen har därför ägnat merparten av sin tankekapacitet åt detta. I nedanstående text kan därför finnas spår av vimsighet. Dock även spår av vetenskaplig tyngd. För att gå direkt till detta; scrolla till ”Bortom trams”)
Krönikörer på tomgång med obegränsad mängd trycksvärta (läs serverutrymme) att tillgå är inte precis vad som för mänskligheten framåt. Men jag tror ju ändå någonstans på det här babblandet. Genom att fortsätta vandringen framåt kan plötsligt en oas av klarhet uppstå i denna tankeöken.
Så därför gör jag ännu ett försök med att kommentera en längre intervju med landets bostadsminister; Andreas Carlson denna gång. De må ha hetat andra saker förr, men jag har skramlat lika tomt för det.
Jag är kanske inte ensam om denna akuta frustration i mitt förhållande till en tämligen stillastående bostadspolitik. Expressens ledarredaktion agerar inkvisitionsdomstol och kräver botgöring för 56 år gamla synder. Det är Liberalerna som är föremål för denna anklagelseakt. Målet gäller folkpartiledaren Bertil Ohlin, egentligen en förespråkare av marknadshyror, som av rent taktiska skäl valde att inte rösta för en avskaffad hyresreglering 1967.
”Nu har Liberalerna – som det gamla Folkpartiet numera kallar sig – möjlighet att gottgöra sina synder.”
The summer of love och riksdagens minsta parti – jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är. Men på något sätt sammanfattar detta svensk bostadspolitik 2023.
Jag läser igenom vår intervju med bostadsminister Andreas Carlson för att hitta ingångar att resonera vidare kring. Men trots tal om stora strukturella reformer är det inte helt lätt att hitta något att jobba vidare med. ”Höjt tak för rotavdrag, planeringsstimulans till kommunerna för fler småhus och en kommunal bonus för omvandlingar från kontor till bostäder.” Allt detta är ju sedan länge känt och jag kan möjligtvis prestera några anteckningar i marginalen.
Det är möjligt att det är reportern som ska lastas. Det är i alla fall inte bostadsministern som ska bära hundhuvudet. Han verkar både intresserad och insatt.
Min gissning är att det finns vissa strukturella hinder i vägen som gör att en bostadsminister inte riktigt vill ge sig in på något mer ideologiskt laddade frågor än planeringsstimulans till kommunerna. Och om man går till läggen så kan det snabbt konstateras att det även gällt tidigare ministrar. I november 2021 skrev jag ”att politiken ska våga sig på systemet i stället för symtomet verkar långt borta. Det verkar som att man behöver hjälp att närma sig välbekanta problem ur nya infallsvinklar.”
Då var jag uppenbarligen mitt uppe i läsningen av Merlin Sheldrakes fortfarande lika fascinerande bok om svamparnas liv ”Ett sammanvävt liv”. Den handlar bland annat om hur psilocybin – som i Sverige främst förekommer hos den narkotikaklassade toppslätskivlingen – i kombination med psykoterapi kan hjälpa människor ut ur depressionens förstelnade pessimism. Det genom att själva den psykedeliska upplevelsen gör en omstart av systemet.
Naturligtvis avrådde jag då bestämt från att utsätta bruksvärdessystemet för en svamptripp.
Och i skogarna runt Steninge slott, där jag mötte Andreas Carlson, var svampsäsongen sedan länge förbi.
Längre tillbaka, april 2021, även då med Märta Stenevi på bostadsministerposten:
”Problemet är helt mitt. Det är inte det minsta fel på intervjun. (det var ej redaktionschefen som gjorde den – reds anm.) Bostadsministern lämnar fullt rimliga svar. Men jag hittar inga blottor eller för den delen starka åsikter som jag kan studsa mot. Och det är ju trots allt – jag gissar att hon själv inte håller med det allra minsta – en tämligen administrativ roll hon fått sig tilldelad. Uppdraget består till stora delar att avvakta, och sedan sjösätta, de utredningar som januariavtalet genererat.”
Det känns igen, och är väl bara att byta januari mot Tidö för aktualitet. Lösningen för att bryta skrivkrampen denna gång, var att dra slumpvisa kort ur Brian Enos Oblique Strategies-låda.
Metoden kan ju testas även denna gång.
Jag drar kortet ”What to maintain?”
Då väljer jag att behålla citatet ”Man ska inte dra för stora växlar av något av det jag säger.”
Ett farligt uttalande av en minister. En mer illvillig reporter (jag är lite mesig) hade klippt citatet där. (Han fortsätter: ”Men man ska väl inte utesluta någon åtgärd. Däremot är det viktigt att det möter behoven och är träffsäkert. Där är grunden i regeringsarbetet – att ta tag i de strukturproblem som borde tagits tag i för länge sedan.”)
Men även detta säger trots allt ganska mycket om svensk bostadspolitik sedan ganska lång tid tillbaka. Men kanske är det dags att dra lite i växlarna? Bortom trams så finns det stora strukturella problem, möjligtvis något allvarligare än en stackars redaktionschefs skrivkramp, som kräver strukturella reformer på riktigt.
Statsvetarna Bo Bengtsson och Martin Grander resonerar kring denna låsning i svensk bostadspolitik i boken Bostadsfrågan som politik och intressekamp. Förklaringen varför det är så svårt att byta bostadspolitik ligger enligt dem i vad de kallar för stigberoende. Att när politiken väl tagit en viss riktning så är det, på grund av trögheten i de institutioner som har byggts upp, svårt att längre fram välja en annan väg.
Men det gäller väl även andra politikområden? Jag lyckas få några minuter på telefon med Martin Grander, som förklarar vad som gör bostadsfrågan speciell.
– Dels handlar det om de tongivande institutioner som byggts upp under lång tid. Hyresgästföreningen, som jämfört mot andra länder är väldigt starka och centraliserade, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna är inget man ändrar på i brådrasket, säger Martin Grander.
Men han menar att även upplåtelseformerna innebär en svårrubbad struktur.
– Det är en stor väljargrupp som äger sitt boende. Att vi har en så stor väljargrupp som man inte vill stöta sig med, är en viktig anledning att det är svårt att närma sig beslut som ändrar bostadspolitiken. Detta även om det nu finns stora problem med att många hamnar utanför bostadsmarknaden. Det behövs uppenbart reformer. Men låga fastighetsavgifter, rot- och ränteavdrag – det vågar man inte pilla på för att finansiera en social bostadssektor, säger Martin Grander.
Även om det inte är den sociala bostadsreform som Martin Grander ser som mest brådskande, så går det trots allt att ana en bostadspolitisk diskussion som möjligen skulle kunna påverka strukturer på riktigt. Det gjordes ett stort nummer kring att SD öppnat för att diskutera fri hyressättning i nyproduktion. Att den öppningen är i nano-format (vilket avhandlas här) har inte varit något hinder att dra stora växlar på ”utspelet”. Och kanske är det taktiskt smart att hålla sig strikt till storyn att SD faktiskt öppnade för marknadshyror – särskilt när tolkningen så intensivt understödjs av dem som allra minst vill se denna reform. Envisheten kan till slut bli till den sanning som SD måste förhålla sig till.
Men som den forskare Martin Grander är, vill han helst inte spekulera i vart detta leder.
– Men Sverigedemokraterna kommer att vara tungan på vågen. Och jag har lite svårt att se att de skulle gå med på detta med tanke på deras väljarbas så är det en känslig fråga.
Men bortom rikspolitikens låsningar håller Martin Grander med om att det går att se ”en rörelse mot mitten” – något jag ganska oprecist resonerar kring i intervjun med Andreas Carlson. Här går det exempelvis att se hur ett förslag, från just Martin Grander, om ett reformerat investeringsstöd möter viss acceptens från håll där det tidigare var tvärnobben.
– Ja, den krismedvetenhet som nu blivit allt större har lett fram till en medvetenhet om problematiken, som gör att man söker sig mot mer kompromissartade lösningar kring frågor som en social bostadssektor och hyressättning.
Men Martin Grander tvivlar på att rikspolitiken kommer våga lägga i den växeln.
– Och då blir det mest lite duttande kring strandskydd. Även om det lanseras som stora strukturella reformer, så är det mest skrap på ytan.
Och inte mycket mig att skriva hem om heller för den delen. Men jag försökte i alla fall.
Erik Hörnkvist, redaktionschef