Kompromisslöshet kan vara beundransvärt. Men det är framåtrörelsen som är intressant, skriver Fastighetstidningens Erik Hörnkvist.
En högst ovetenskaplig gallup ger vid handen att halva salongen i Södra teatern mest väntade på greatest hits-paketet under konsertens andra halva. Det är absolut inget fel att längta efter lite nostalgi. Och majoriteten av publiken på söndagskvällens konsert med Dexys var i den ålder, där nostalgi är en oundviklig del av livet. Även om vi samfällt instinktivt hasplar ur oss att nostalgi till varje pris bör motarbetas.
Kevin Rowland själv – som Dexys (en gång i tiden poporkestern Dexys Midnight Runners) hela tiden har handlat om – har hittat vägen ut från den nostalgiska fällan med riktning ständigt framåt.
[ Annons ]
Konsertens inledande del handlade enbart om det senaste albumet The feminine Divine. De nya låtarna är en uppgörelse med de mansroller han spelat, hur rädslan för kvinnor placerat honom i en inte alls bekväm patriarkal roll. Allra mest rörande blir hans uppgörelse med en nyuppväckt feminin sida i My submission. Oomtvistligt den finaste soulballad om underkastelse och botgöring som spelats in.
Now you own me
I’m trusting all to you
I’m scared, but I’m excited
Förlåt, men Kevin Rowland har spelat en så pass stor roll i mitt liv, att sätta rak kurs mot en poäng, som liksom sätter in det hela i något slags branschrelaterat perspektiv. Men vi kommer dit. Tror jag.
För Kevin Rowland har musiken alltid handlat om en dialog kring sin egen roll i ett ständigt föränderligt då och nu. Både på skiva och på scen, ofta i form av en dialog med sina medmusiker om sången de just spelar. De som väntade på Geno, Tell me when my light turns green, och … ja såklart … Come on Eileen såg nog enbart något slags tramsig teater. Men kom man enbart för nostalgin missade man också en dimension av konsertens andra del.
Den numera 70-åriga Kevin Rowland hade kunnat göra som de flesta av sina generationskamrater och avverkat hits på ren rutin. Men det är den ständigt pågående dialogen, det ständiga ifrågasättandet, som gör det relevant och spännande. Mitt i en 40 år gammal låt kommenterar Kevin Rowland varför han kände så då, och hur annorlunda allt är nu.
Jag gick ju en gång i tiden runt med ett citat från en av Kevin Rowland sånger instoppat bakom busskortet (be nån äldre att förklara): ”Compromise is the devil talking”.
Uppenbarligen ansåg jag att det behövdes en daglig påminnelse om att inte kompromissa med idealen. Vilka har jag glömt. Förmodligen inte djupare än att inte kompromissa om att inte kompromissa. Men det lät tufft.
Det man tyckte då behöver inte nödvändigtvis vara fel nu. Att ompröva ståndpunkter måste inte vara att släppa alla sina ideal. Det är bara inte vägen framåt längre. Kompromisslöshet kan vara beundransvärt. Men det är framåtrörelsen som är intressant.
Jag bör nog inte göra någon långtgående jämförelse mellan Dexys Kevin Rowland och Fastighetsägarnas Martin Lindvall. Men nyligen intervjuades han, Martin alltså, av Jonas Nygren i Bostad2030 podden. Och jag vågar nog ändå påstå att Martin Lindvall haft en inre dialog kring sin … nåväl, sin organisations … roll i ett ständigt föränderligt då och nu för att på så vis hitta nya vägar framåt.
”När jag började med de här frågorna kunde jag säga att vi skulle lämna den generella bostadspolitiken, det tycker jag inte idag. Den kan ligga som grund, men behöver förstärkas med selektiva inslag.”
Martin Lindvall sätter ord på en rörelse mot mitten som jag mest bara anat. Kanske ännu inte hos de politiska företrädarna, men förhoppningsvis hos dem som kan bidra till bostadspolitisk framåtrörelse. Själv säger han sig kunna acceptera ett återinfört investeringsstöd om det utformas med större social träffsäkerhet. Det får kompromissas med en acceptans för vissa reformer på hyressättningsområdet.
”Det är enda vägen framåt. Annars kommer man bara att plocka de lågt hängande frukterna och jubla över några regelförenklingar som bara har betydelse på marginalen, och knappt det.”, säger Martin Lindvall.
Detta är en rörelse mot mitten som pågår parallellt med en alltmer uppskruvad konfliktnivå. Media speglar dock enbart den senare. ”Sök konflikten” är ju bland det första man lär sig på journalistutbildningen. Ett gott råd, men ibland råkar motsatsen vara betydligt mer intressant.
Det blev nästan lite komiskt när överenskommelsen i den segdragna hyresstriden i Malmö rapporterades häromveckan. Först meddelade fastighetsbolagen att man fått igenom just precis det man ville från allra första början. Sedan triumferade Hyresgästföreningen ut att ”Fastighetsägarna backar”. Detta alltså om precis samma överenskommelse.
Det är inte jag som ska avgöra matchresultatet, men man måste väl ändå konstatera att det blev något av en pyrrusseger för de fyra bolagen? Jo, det blev en önskad stegvis höjning anpassad efter kostnadsökningarna. En majoritet av hyresgästerna accepterade den extra höjningen på 1,75 procent. Fast det har bolaget, utanför själva överenskommelsen, lovat att kompensera nästa år.
På Hyresgästföreningen menar man att dammluckorna skulle öppnas fullständigt om man gick med på en dubbelhöjning. Att det historiskt sett visat att det inte gör att fastighetsbolagens krav blir lägre. Men ett litet frågetecken för det senare, då detta väl inte skett så många gånger tidigare.
Men kanske borde man fråga hyresgästerna? Kanske såg de, i ljuset av allmänna kostnadsökningar, inte 1,75 procents höjning som rent ocker? Kanske att man inte måste se rådande förhandlingsordning som en naturlag?
Jag försöker bara föra någon slags dialog om hyresrättslig framåtrörelse i en popkulturell kontext här. En lösning där bägge parter ser sig som vinnare känns ju spontant som en rätt bra öppning på ett konstruktivt samtal.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
