[ Annons ]

Foto: Shutterstock
Publicerat 26 februari, 2021

Helgtankar: Spring Marika spring

En popartists kamp med vardagen efter sin diagnos. En domprosts val mellan ideologi och verklighet. Där tycker sig redaktionschefen skönja ett myrsteg fram i den sociala bostadsdebatten.

Det finns en scen som återkommer i tre snarlika versioner i den guldbaggebelönade filmen ”Spring Uje spring”. Alla som genomlevt småbarnsåren känner igen sig i kallpratet när Uje Brandelius och en annan småbarnsförälder tålmodigt väntar och utstrålar påtvingat engagemang under ännu en barnaktivitet – i detta fall schackskola, dans och fäktning. Och alla som bor i Stockholm vet att det styltiga samtalet föräldrarna emellan handlar om boende.

I ett trevande försök att identifiera Uje Brandelius sociala status frågar föräldern på bänken bredvid om han har en bostadsrätt – eftersom han bor i ”utsatta området” Bredäng, men uppenbart är bildad medelklass. Tredje gången det upprepas får föräldrakollegans värdering av Bredäng som en ”blandad” förort bägaren att rinna över hos en allt mer pressad Uje Brandelius. En av många fantastiskt skojsiga scener i denna annars så hjärtskärande berättelsenom hur Uje Brandelius tvingas förlika sig med sin parkinson-diagnos.

[ Annons ]

Jag läser en DN-intervju där Uje Brandelius kommenterar omgivningens ängslighet kring den inbillade stigmatisering valet av ort och upplåtelseform ofta innebär i mötet med en ängslig medelklass som sliter hårt med sin politiska korrekthet:

”Det händer fortfarande att jag träffar folk som tror att jag är stenhårt politisk varje sekund, de blir nervösa och säger ”jag bor i bostadsrätt men vi bodde jättelänge i hyresrätt, våra barn går på kommunalt dagis, bara så att du vet!” Slappna av.”

Marika Markovits är domprost och inte popartist. Hon säger inte ”slappna av” – utan mer saker i stil med:

”Vi blir ideologiskt korrekta men praktiskt grymma”

Men jag tycker mig ändå höra just ett ”slappna av!” när hon resonerar kring den debatt som uppstått kring en svensk modell av social housing. En debatt där själva begreppet i sig blivit så stigmatiserat att det blivit hart när omöjligt för vissa att ens tänka sig minsta lilla justering av nuvarande system.

Men verkliga stigmatiseringen handlar såklart om det utpekande och den utstötning som kan drabba boende i social housing. Ett visserligen högst påtagligt problem redan utan social housing.

Marika Markovits ”slappna av” är hur hon menar att det faktiskt både går att inse problematiken och diskutera möjliga modeller. Hon säger:

– En pragmatisk samhällsbyggare måste alltid räkna in att det kommer finnas former av diskriminering, eftersom vi har den mekanismen att ständigt värdera varandra. Men med gott stadsbyggande kan vi undvika de värsta avarterna.

Den brittiska debatt kring social housing, som följde brandkatastrofen i Grenfell Tower, handlar mycket om stigmatisering. Som jag uppfattar det inte så mycket på att den existerar, utan hur man ska lösa den. I rapporten från det brittiska bostadsdepartementet ”A new deal for social housing” är det stort fokus på frågan. När det talas om lösningar betonar ungefär en tredjedel av de tillfrågade att det behövs en förändring av hur media rapporterar om sociala bostäder. Ungefär lika många betonade vikten av att från olika håll ständigt betona det ägda boendet som allas livsmål. Dock går det inte att komma ifrån ironin när det i rapporten gång på gång betonas vikten av att hyreslägenheten måste kunna vara det första stegen till det hägrande ägandet.

Självklart är det viktigt att den som vill ska kunna ha möjlighet att at sig in på den ägda bostadsmarknaden. Men förutsätt inte att det är allas dröm. Slappna av, säger Uje.

Det är såklart bara en av många små detaljer. Jag har själv ingen bestämd uppfattning om hur den sociala bostadspolitiken ska utformas. Men att något måste göras är alldeles uppenbart. Och då tycker jag att Marika Markovits har bra poänger. Det går faktiskt att prata om särlösningar på bostadsmarknaden, om så bara liten skala, utan att det därför måste betyda ett totalt farväl till den allmänna bostadspolitik som så länge präglat vårt land.

Och inte minst – jag har haft förmånen att åka med Stadsmissionens uppsökande team vid två tillfällen. Det är bara några timmars inblick i en annan värld, men intrycken är outplånliga. Så kanske att man för egen del hellre ser andra lösningar, men man lyssnar på vad den som har 15 års erfarenhet av hemlöshetsarbete inom Stockholms Stadsmission har att säga. Här läser du vår intervju med Marika Markovits.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]