Foto: Shutterstock
Publicerat 27 oktober, 2023

Helgtankar: Språklig omsorg är en bristvara

På språkliga irrvägar försöker Fastighetstidningens Erik Hörnkvist närma sig varför det nu är viktigare än någonsin att vi värnar språkets alla nyanser.

Sjunger han om den indiske skådespelarlegenden Shammi Kapoor – the Elvis Presley of India? Eller See Me Kapoor? City Kapo? Sleepy Kapo?

Nej, men hoppsan! Har jag fastnat i en halvobskyr liten sång av David Bowie igen? Untitled No. 1 (ett ganska så pretentiöst skämt att döpa en låt som en målning), som jag helt missade när den kom.

[ Annons ]

Det finns inget rätt svar vad Untitled No. 1 handlar om. Det är, snarare än språk, en bubbla av känslor som svävar i väg i en dyslexi av toner. Kanske för att musiken har större anspråk än våra försök till ord? Att våra försök till ord har en kraft i sig? En riktning framåt även om vi ännu inte riktigt förstår dem och vart de tar oss?

Jag vet bara att det är just så David Bowies lyrik alltid fungerar på mig. Jag förstår inte vad som sägs, men jag förstår precis vad som menas.

Du får ursäkta en möjligen något svävande och (möjligen än mer) pretentiös inledning. Kanske är den just poängen i vad jag ska försöka komma fram till? Framförallt råkade det vara just så mina tankar ledde in på behov av språklig omsorg i allmänhet, och författaren Nicolas Lunabbas språk i synnerhet. Det var framför allt om språket jag ville tala med honom om – även om intervjun även ger insikter i hur fastighetsbolag kan arbeta närmare civilsamhället.

Jag vet inte hur nära vi egentligen kom i vårt samtal. Men det är något han gör med språket. Jag lyckas inte formulera exakt vad. Det handlar absolut inte om någon poetisk mystik, som exemplet ovan. Nicolas Lunabba skriver rakt och enkelt. Men efter läsningen kvarstår samma känsla att jag förstått något mer än vad jag just läst.

Omsorgen om språket känns just nu som en bristvara. Det blir ett allt råare språk utan dimensioner. Att det sker just nu går att förstå. Men det begränsar oss.

Jag har raderat gårdagskvällens åtskilliga timmar av försök att ge exempel från tragedin i Israel-Palestina. All denna avskyvärda antisemitism som krupit fram. Just nu går det inte riktigt att skilja ut från de som, förhoppningsvis av ren aningslöshet, skrivit på ett idiotiskt formulerat upprop till stöd för Gaza.

Idiotiskt för att man så enkelt hade kunnat täcka in även Israels legitima försvar mot mördarsektens terror. Det öppnar upp för spekulationer, samtidigt som försöken att stämpla de dryga 600 undertecknarna som renodlade antisemiter vattnar ur begreppet.

Denna språkliga obryddhet – eller nja, egentligen en obryddhet över tusentals israeler som mördats eller hålls som gisslan – tror jag delvis har att göra med hur vi under lång tid försökt arbeta bort språkets alla nyanser. Språket bör vara oss till hjälp att försöka förstå och nyansera. Inte ett medel för att tanklöst och blixtsnabbt leverera ett ja eller nej, rätt eller fel, svart eller vitt.

Nyanser tar oss ibland på irrvägar. Är det rätt att ödsla tankekraft på Shammi Kapoor när världen är på väg käpprätt åt helvete? Men det är också här vi kan hitta nya vägar fram. Självklart ska vis ställa krav på absolut tydlighet i åtgärder och politiska beslut. Men vägen dit bör inte begränsas av språklig inskränkthet. Nu blir det allt mer som att språket tar makten över oss, i stället för att bli ett verktyg för framåtrörelse.

Nej, naturligtvis är vi inte på väg mot George Orwells språkliga dystopi 1984:

”Du uppskattar inte nyspråk riktigt på allvar, Winston.”

”Det är underbart med ordutplåning.”

”Förstår du inte att hela syftet med nyspråk är att inskränka tankemöjligheterna? Vi kommer till slut att kunna göra krimtänk bokstavligt omöjligt, för det kommer inte att finnas ord till att uttrycka det med.”

Men så dyker polisen och föreläsaren Nadim Ghazale på DN Debatt upp med exempel som nära nog är just Orwellskt nyspråk. Han menar att det skett en glidning i språket i användningen av begreppen ”förebyggande” och ”brottsprevention”. Nadim Ghazale citerar justitieministern Gunnar Strömmer (M) från en pressträff:

”Vår utgångspunkt är ju att straff är brottspreventiva i så måtto att låser man in de här grova brottslingarna dubbelt så länge så kommer de inte att kunna begå brott.”

Gunnar Strömmer har ju inte fel i att fängelsestraff hindrar ytterligare brottslighet. En absolut nödvändighet i rådande läge. Men den språkliga glidningen att få repressiva åtgärder att låta som förebyggande är helt onödig.

Nicolas Lunabba vet att det inte är så lätt att hitta rätt i språket. I Dagbok från 20-talet skriver han:

”Jag har sökt efter orden, jag har format dem med mina läppar. Men förbindelsen mellan språk och känslor, ord och erfarenheter, kapas när jag öppnar min mun. Det är som att jag talade ett annat språk. Förfogade över enstaka bokstäver omöjliga att forma till begripliga meningar.”

Jag är inte ensam att konstatera att han lyckades. Läs gärna Fastighetstidningens intervju. Men det är alltså också en stark rekommendation att läsa båda hans böcker.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]