Restriktionerna gäller ännu några dagar. Så redaktionschefen håller sig kvar i de egna kvarteren när han stadsplanerar.
”För ni kan börja springa… ni kan börja springa… vi ses på Gullmarsplan…”
Det är en vedervärdig läktarramsa med löfte om våld. Men jag kommer inte undan att den är evigt inpräntad i mitt undermedvetna.
[ Annons ]
Eftersom jag sedan en tid tillbaka bor alldeles intill denna utmärkta, kanske stans bästa, knutpunkt så är det inte sällan jag föreslår att vi ska ses just här. Och det slår aldrig fel. Varje gång tvingas jag koppla på ett överjag deluxe för att det inte ska bubbla ut: VI SES PÅ GULLMARSPLAN, VI SES PÅ GULLMARSPLAN… etc.
Naturligtvis påkallar den journalistiska etiken att även en simpel ramsa som denna ska faktagranskas. Det bör ha varit någon gång under tidigt 80-tal som jag första gången hörde den taktfasta positionsangivelsen. Det var Nackas Minne, inomhusfotbollsturneringen som spelades på Isstadion. Vi var inte lite så sturska, eftersom vi råkat få biljetter i den gulsvarta klacken där vi viftat med grönvitt tyg, varpå kloka vaktmästare snabbt bortsåg från att köpt biljett gäller och slussade över oss till andra sidan där vi möttes av ryggdunkar. Så vi lallade glatt med, även om vi självklart inte hade den minsta tanke på att delta i de efterföljande kravaller. Tyvärr var det också huliganproblemen som tillslut gjorde att denna tillställning senare lades ner.
Men ramsan var helt renons på rumslig och kronologisk logik. Den sjöngs av den grönvita klacken som hölls kvar medan motståndarlagen hetsporrar slussades bort mot Gullmarsplan. Det är en promenad på drygt 100 meter. Utifrån vetskapen att man kommer bli kvarhållen i minst tio minuter finns det inget logiskt förnuft i att uppmana sin antagonist till en språngmarsch om man samtidigt har intentionen att hinna ikapp. Möjligen hade man kunnat skandera: … ni kan börja strosa.
Nåväl, ramsan satte sig oavsett. Och den ekar försynt i bakgrunden (jag tror att det enbart är jag som hör) när jag ringer upp Per Nilsson, nytillträdd vd på John Mattson. Naturligtvis inte för att hota med stryk – jag vet inte ens vilket lag han håller på – utan för att fråga vad John Mattson tänker göra med de fastigheter man just tillträtt på Gullmarsplan. Så klart är det en viss medial besvikelse när Per Nilsson säger att det inte finns några omedelbara planer på utveckling av de tre fastigheterna. Jag hade ju mer än gärna basunerat ut hur man här och nu ska skapa en klimatneutral stadsdel med mer grönska,?nya arbetsplatser,?publika stadsrum, handel, service, kultur och bostäder. Alltså sådär extra-allt som det brukar vara.
Fast det är såklart synnerligen klokt att istället bida sin tid för på så sätt kunna anpassa sig efter vad som sker i resten av det stora utvecklingsområdet.
I tisdags publicerade DN-kultur den första delen i en serie om Stockholmsvisioner. Det handlar om hur stadsutveckling nu måste vara värdeskapande på ett sätt som för oss närmare de globala målen. I artikeln varnar Torun Hammar, arkitekt och ordförande i Sveriges Arkitekters kulturmiljöråd, just för ”frimärksplanering”, alltså att exploatörerna ofta är mer intresserad av optimera sin lilla yta än av att forma en fungerande helhet. Vilket jag tolkar som Per Nilssons avsikt att inte göra.
Jag läser artikeln och nickar instämmande till den långsiktighet de intervjuade menar borde prägla stadsbyggnadsprocessen. Men så är det något som börjar gnaga. Kanske är jag blott en hopplös romantiker som vill ha min stad som Thåström sjunger den. Kanske ”som bluesen i Malmö” eftersom jag skriver detta på ett tåg mot ”dom ostämda symfonierna som låter som kärlekskranka delfiner”.
Och det är såklart toppen med grönytor och ekosystemtjänster. Men är det verkligen byggandet av en stad man då beskriver. När man i artikeln vill ge exempel på ”Stockholms mest helgjutna miljöer”, så är det Helgalunden och Röda Bergen som lyfts fram. Det är på alla sätt finfina platser, jag bodde strax intill Helgalunden under flera år. Men är det ärligt talat inte lite tråkigt?
Självklart behöver staden lugna lungor som dessa. Men de är inte stadens pumpande hjärta.
Så finge jag få stadsplanera lite så uppmanar jag till att låta Gullmarsplans ruffa stökighet bli långsiktigt hållbar. Huliganerna kan vi skippa. Men istället för att snegla på den där generiska trevligheten – låt pulsen av de dryga 80 000 som passerar här varje vardag bli till platsens hjärta. Tråkigt är inte hållbart.
… vi ses på Gullmarsplan.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
