I tisdags, på Europadagen och allt, kom ett första litet tecken att regeringen faktiskt uppmärksammat omfattande krav på energirenovering kan komma. Fastighetstidningens Erik Hörnkvist försöker tolka vad man egentligen vill.
Det borde varit EU-priser på öl och allmänt roligt. Det var väl det vi röstade om 1994? ”Det är roligare att säga ja!” var en av jasidans slogans.
På Fastighetstidningen firade vi Europadagen något mer stillsamt. Bland annat med en krönika där den forne kampanjledaren för Nej till EU, Mattias Goldmann pudlar. Kanske inte främst för att det blev så mycket roligare efter att ha förlorat omröstningen. Mer för att han kom att inse att Sveriges då ganska vassa miljölagar snart övertrumfades av ett betydligt högre tryck från EU.
[ Annons ]
Det är något som även Fastighetsägarnas Rikard Silverfur kom in på när vi firade med att prata lite EPBD. Även om han hyser en del farhågor inför kommande krav på energirenoveringar, så menar han att det ”är gynnsamt i längden att på europeisk nivå sätta upp och driva mot gemensamma mål.”
Men trots mer än ett kvarts sekel i den Europeiska gemenskapen är det som att vi fortfarande trycker blygt ute i farstun. Med tanke på vilka långtgående konsekvenser det kan få hade Rikard Silverfur önskat ett större engagemang från svensk sida:
”På nationell nivå behöver regeringen, och det gäller inte enbart nuvarande, och andra beslutsfattare bli bättre på att betydligt tidigare i EU:s beslutsprocess skapa samråd med intresseorganisationer som exempelvis Fastighetsägarna. Vi upplever att man vaknat sent när konsekvenserna av förslagen så småningom gått upp för dem, men då kan det vara för sent.”
Som av en händelse damp det ner ett diskret litet pressmeddelande strax därpå: Boverket har fått regeringens uppdrag att se över så att dagens energiklassningssystem bättre ska harmonisera med andra länder i EU.
Det är både rimligt och vettigt. Men samtidigt just ganska så passivt. Eller möjligen taktiskt.
Det är inte tu tal om att det finns en diskrepans mellan de olika EU-länderna. I arbetet kring taxonomin blev det tydligt att om enbart byggnader i energiklass A hade kvalat in som hållbara, så hade det på svensk mark varit 2 procent av det samlade beståndet, medan Nederländerna kammat hem hela 16 procent. Så mycket bättre hus har de inte där, utan det är till största del en fråga hur respektive land valt att dra gränserna för de olika energiklasserna.
Det finns en befogad oro för att svenska byggnader i de sämre energiklasserna kan tvingas till kostsamma åtgärder, i värsta fall helt omotiverade utifrån egentlig klimatnytta. Det samtidigt som byggnader i andra medlemsländer kan klara sig undan trots i realiteten betydligt sämre energiprestanda.
Nu kan det visserligen bli en harmonisering av energiklasserna redan i direktivet. Det är inte klart än. Blir det inte det så är det klokt agerat av den svenska regeringen.
Men samtidigt, eftersom det i princip är det enda regeringen kommunicerat i denna viktiga EU-fråga, så uppfattas det en smula undfallande (i alla fall av mig). I stället för att driva på aktivt så skademinimerar man. Om uppgiften blir för svår så ändrar man skalan. Vilket i och för sig är ganska listigt.
Det rätta vore att om Sverige aktivt verkade för ett bättre EU-direktiv. Det tror jag att både klimatet och svenska fastighetsföretag faktiskt skulle tjäna på.
Det har inte varit lätt att tolka regeringens intentioner kring EPBD. Jag är van vid att åtminstone någon minister, om än inlindat, vill signalera initiativkraft. Men här har press- och tjänstepersoner skickats fram för att meddela att man som EU-ordförandeland inte kan driva en egen linje.
Jag frågade en tjänsteperson: Ni skjuter det här vidare till Spanien snart? Smart ju! Då kan ni agera med kraft.
Hade jag bara haft en lögndetektor i beredskap hade jag nog klämt fram en bekräftelse.
Det är symptomatiskt att, medan frågan fått ganska stor uppmärksamhet i andra medlemsländer, har vi tigit ute i farstun. Som alltid. När direktivet sen väl dimper ner knyter vi näven i fickan – jävla EU!
Men det kommer små spridda skurar även här. Exempelvis på ledarplats i Expressen i dag:
”Syftet är ädelt, att dra ner på de fossila utsläppen. Men byggregleringar borde inte avgöras på EU-nivå, förhållandena är alldeles för olika för att gemensamma regler ska funka.”
Jag håller helt med om att förslaget, i kommissionen och parlamentets tappning, tar för liten hänsyn till nationella förhållanden. Men när man skriver om ”stollerierna” i EU och tycks mena att frågan inte alls borde hanteras på EU-nivå blir för slentrianmässigt. Jag tror tvärtom att det finns stora fördelar att driva på energieffektiviseringen gemensamt. Det rätta vore att om Sverige aktivt verkade för ett bättre EU-direktiv. Det tror jag att både klimatet och svenska fastighetsföretag faktiskt skulle tjäna på.
Dels finns det ett grönt investerarkapital som är viktigt att locka hit. Dels har våra medlemmars kunder, främst på den kommersiella sidan, allt högre förväntningar på sig att agera hållbart. Då måste den de hyr av kunna leverera på den nivån.
Det sista var det i och för sig inte jag, utan Fastighetsägarnas vd Anders Holmestig som önskade inför regeringens aviserade klimatmöte till hösten.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
