Ibland dyker tillfället bara upp. Fastighetstidningens Erik Hörnkvist vänder sig segervisst mot publiken och tar ett djupt andetag.
”Jag älskar hus och allt de berättar för mig…”
Inledningen på en av Lucia Berlins så fina noveller har pockat på uppmärksamhet i flera dagar. Det fastnade direkt och jag tänkte att jag måste använda raderna någonstans vid lämpligt tillfälle.
[ Annons ]
Stycket fortsätter:
”… och det är delvis därför jag inte har något emot att jobba som städerska. Det är precis som att läsa en bok.”
Det är gränslöst fint. Det må kanske inte bli riktigt samma rytm att byta städerska mot redaktionschef. Men det får duga. För tillfälle dök upp.
Kanske borde vi prata lite om Lucia Berlin först. Helst vill jag nog egentligen bara prata om Lucia Berlin. Hon har bara inte det perfekta namnet. Det skulle kunna vara ett ovanligt snyggt artistnamn, men hon heter just så. Eller hette. Hon dog lite för tidigt. Större delen av sitt liv kämpade hon med svåra alkoholproblem, fick bara ur sig tre novellsamlingar och var så gott som bortglömd vid sin död 2004. Alldeles för sent blev hon återupptäckt.
Lucia Berlins små historier kastar läsaren mellan djupaste sorg, allvar och tramsig humor. Och nu fick jag alltså en anledning att återge de där understrukna raderna i mitt ex av Handbok för städerskor (jag rekommenderar starkt att du tar en paus, klickar beställ på valfri digital bokhandlare, eller ännu hellre skriver ner titel på en liten lapp och skyndar iväg till närmaste bokhandlare).
Jag hade en gång en kollega som tävlade i rally. En gång fick jag åka med en liten bit. Synfältet krympte till ett nyckelhål och jag nästan svimmade. Jag frågade hur han gjorde för att hålla nervositeten i schack. Det är ju för tusan livsfarligt. Hans knep var att under resan till tävlingen fila på segertalet. Alltså att mentalt se själva prövningen som redan avklarad.
Det är det jag gör nu.
Ah, glömde jag säga det? Jo, vi är nominerade till Publishingpriset, både i print och digitalt.
Tackar som frågar. Jo, det är ju fantastiskt kul med lite uppmärksamhet.
Det är alltså tacktalet jag filar på.
”Jag älskar hus och allt de berättar för mig…”
Ty jag är just så poserande pretentiös att det blir en utmärkt inledning.
Egentligen räcker det väl så. Men kanske att jag skulle säga något om vad husen berättar? Hur fantastiskt spännande det varit att följa den här branschen under hyfsat lång tid. I början var det mest just bara hus – vilket i och för sig kan vara intressant nog. Men sakta började de fyllas med en massa spännande grejer. Det kan såklart vara så att det helt enkelt tog ett tag att få syn på det, men jag inbillar mig att den bransch som är vårt bevakningsområde tagit enorma kliv framåt. Och inte minst steg in i helt nya sammanhang. Numera kan vi ofta drivas av ren lust i våra ämnesval. Kopplingarna till fastighetsbranschen finns där bara man kikar lite runt hörnet. Inte bara så att det utspelar sig i ett hus, ofta vill husägaren också vara med och skriva boken.
Ibland känns det nästan som att Fastighetstidningen är med och skriver nästa kapitel i boken. Alltså inte bara tecknar ner vad andra gör, utan pushar storyn framåt. Men det är kanske lite väl pompöst. Vi får se hur många välkomstdrinkar jag lyckat sno åt mig.
Det låter kanske som ett tack och hej-tal. Verkligen inte! Jag hoppas få fortsätta läsa den här spännande boken – kanske krafsa ner en och annan kommentar i marginalen. Fast jag måste erkänna att jag är lite orolig för nästa kapitel. Nej, jag tror inte på någon fastighetskrasch (som naturligtvis vore trist, men ur ett strikt redaktionellt perspektiv inget jätteproblem när sidorna ska fyllas).
Men jag ser en liten risk att det blir trist och lite småsegt. Kanske är det bara det stundande valet och vad det gör med oss. Men, vilket jag tror att jag försökt säga ett par gånger tidigare, det skrämmer mig att ett alltför snävt repressivt fokus i politiken kan bli ett hinder när fastighetsbolag faktiskt ganska progressivt bidrar till att styra utvecklingen åt rätt håll.
Men jag ser hur publiken börjar skruva på sig. Ro hit det där priset nu bara.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
