Likt en Don Quijote drar han lans mot mätsamhällets malande kvarnar. Men så tvingas Erik Hörnkvist retirera till en något mer anspråkslös förhoppning om kundnöjdhetsmätandets egentliga värde.
Bara tjugo meter kvar. Sen ska portarna öppna sig för de impressionistiska mästarna, Renoir, Degas, Cézanne, Manet, Rousseau, Caillebotte. De har visst en Eugene Jansson också, den får jag inte glömma att leta upp. Allt är planerat. Resten av familjen kommer att vara fullt upptagna med shopping. Jag har inte det minsta problem med en dryg timme i kö (åh, ljuva minne när man fick stå och trängas) för att kunna spendera ett par timmar själv på Musée d’Orsay.
Femton meter nu. Jag har just plockat upp mynten ur fickan för att smidigt kunna glida igenom metalldetektorn, när jag känner en lätt beröring på axeln. Jag vänder mig om för att artigt förklara Je ne parle pas français. Ingen där, och på något märkligt sätt har den ljumma handpåläggningen börjat rinna längs med axeln.
[ Annons ]
Det behövs inga franska glosor för att få den muntre fransmannen strax bakom att förstå att det inte kommer att bli något museibesök för hans del om han inte omedelbart torkar bort det där flinet. Att vara nästan framme i kön till det tionde mest besökta museet i världen, och just do utsättas för la moquerie de la mouette, innebär ett visst dilemma. Det spelar ingen roll att födan består av baguette, måsens hån stinker lika mycket förödmjukelse här som där. Men att snopen återvända till hotellet skulle innebära en förspilld dag. Jag tvättar bäst det går inne på en toalett och döljer den märkligt fuktiga t-shirten under jackan.
Det smärtar att dela denna smädelse. Men jag gör det eftersom jag ju vet hur stort intresse ni har för störande fåglar. Det är statistiskt vederlagt. Senast vi kollade så var ”Så får du bort störande fåglar” Fastighetstidningens sjätte mest sökta artikel.
Men kanske ska man trots allt inte dra för stora växlar enbart på mätdata. För någonstans hoppas jag på ett större intresse exempelvis för hur politiken nu börjar inse vilken stor påverkan EU:s gröna taxonomi kommer att ha på svenska förhållanden. Som när Centerpartiets Rickard Nordin i veckan menade att hela den gröna omställningen hotas av regeringens passivitet i frågan. Det är svårt att mäta sig till intresset att läsa om taxonomifrågor, eftersom relativt få vet vad det egentligen innebär.
Som med de flest EU-nyheter har det varit märkligt tyst, men jag är övertygad att taxonomin kommer att ha stor påverkan. Jag är osäker på hur mycket den stundande taxonomin egentligen spelar in. Men när Stefan Ingves lämnade räntebesked igår passade han på att meddela att Riksbanken från och med nu stänger ute ”bruna” företag från sina stödprogram.
Min plan var att fortsätta ett resonemang utifrån de fria konsterna och som en mås störta ner i ett ilsket angrepp på ett mät- och kontrollsamhälle där pedanterna tagit herraväldet. Detta med anledning av vårt reportage om kundnöjdmätningar i fastighetsbranschen. Du läser det här. Jag tror det går att ana en viss skepticism hos skribenten.
SVT-dramat ”Jakten på en mördare” ger en utmärkt påminnelse om hur illa det kunde gå när new public management skulle in alla organisationer. Det är en skrämmande skildring av hur den luttrade poliskommissarien Per-Åke Åkesson tvingas prioritera ner jakten på våldtäktsmän och misshandlare till förmån för dokumentation och mätande.
Eller ta ett annat aktuellt exempel. Så här beskrivs den stundande omorganisationen av Kulturhuset/Stadsteatern, Stockholms kanske viktigaste kulturinstitution: ”Väldigt förenklat går det ut på att i stället för att en programansvarig bestämmer innehåll och därefter ringar in målgruppen så börjar man med att definiera en målgrupp och tar därefter fram ett programinnehåll som passar den.”
Nu ska man kanske inte ta ut förmycket i förhand. Ingen vet ännu inte vad omorganisationen innebär i detalj. Men det känns helt klart inte bra om luttrade konstnärliga ledare ska ersättas av… algoritmer?
Jag tillhör förhoppningsvis en målgrupp. Men om Kulturhuset satte en kundundersökning i händerna på mig, så har jag inte den blekaste vilket programinnehåll jag ska efterfråga. Kulturens roll är att överraska.
Här hade jag tänkt fortsätta min, förmodligen tämligen lönlösa, kamp mot pedanternas världsherravälde. Men så tar jag en snabb koll vad det faktiskt är vi skriver i vårt reportage. Här talar exempelvis Stångåstadens vd Fredrik Törnqvist om hur kundnöjdmätningarna lett till ett allt större fokus på de mjuka värdena i förvaltningen.
Jag gör en taktisk reträtt. Fortsätt för all del att mäta.
Istället för att dra lans mot förpappringen* får jag diskret landa i att stilla påminna om att mätandet har sina gränser. En knapptryckning på en glad eller sur gubbe säger möjligen något, men kanske inte är hela svaret. Om vi enbart fokuserar på det som går att mäta är det stor risk att det som inte passar i mätkategorin prioriteras bort. Ett reflektionslöst mätande löper stor risk att leda oss fel.
Eller vill ni kanske höra om ett skakande möte med en flock tärnor?
* Begreppet förpappring lanserades av filosofen Jonna Bornemark, som med renässansfilosofers hjälp tog sig an mätsamhällets värsta avigsidor i boken ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde”. Ett bra julklappstips förövrigt.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
