Smärtan i axel och arm för osökt in redaktionschefen på de systemfel som borde diskuteras istället för ännu en vända om elaka stora hyresjättar.
Jag är redo att sälja ut axel med tillhörande arm. Nuvarande ägare verkar, efter åratal av vanskötsel, oförmögen att ta tag i nödvändig renovering. Grunden lades redan på 70-talet. Trots expertisens varningar bar den unge gossen käckt väskan med Stenmark-motiv så där slängigt tufft på vänster axel. Slitage och smärta i ett senare skede av förvaltningen kunde lätt avfärdas:
”Tönt!”
[ Annons ]
Nu är det jag som är den förnedrade tönt som tvingas lyfta bort alla vikter för att klara övningarna på gymmets tråkmaskiner. Potentiella köpare kan göra ett kap (gärna bokstavligen – jag är trött på eländet). Det finns till och med utrymme för den som vill höja bruksvärdet med en tatuering som jag inte är det minsta intresserad av.
Nåväl, eftersom axel och arm trots allt fortfarande är inblandade i tangentbordsprocessen, så får de klä skott för den antagligen något oklara allegori till fastighetsmarknaden som nu följer. Till saken hör också att det var smärtan i axel och arm som häromdagen väckte mig alltför tidigt. Det gav mig dock tid att ta mig an rapporten ”Hyresrätt till salu” från Bostad 2030. Det är en diger genomgång av den relativt stora förändringen på hyresrättsmarknaden där det idag är fler större aktörer, dels internationella storspelare och aktörer finansierade av pensionskapital. Rapporten, med tillhörande webbinarium, är intressant att läsa parallellt med Fastighetstidningens reportage där vi försökt besvara vad som händer när de stora blir större och hur det påverkar vad som länge varit en småföretagarbransch.
I förordet till rapporten från Bostad 2030 skriver journalisten Janne Sundling: ”Om hyresvärden förr ofta var en person eller familj som vi kände vid namn och som man kunde ringa till om något hände är det nu allt oftare ett stort bolag där den yttersta makten är diffus och ofta utövas av anonyma fondförvaltare runt ett styrelsebord. Makten över boendet flyttas allt längre bort.” Det talas om Blackstone och renovräkningar. Men här håller jag nog inte riktigt med Janne Sundling när han skriver ”Efter debatten om ombildningar till bostadsrätt har det inte funnits en motsvarande debatt om att de stora bolagen tar över i hyresrätten.” Jag tycker att den debatten hörs ganska väl. Dock undrar jag om man inte tillmäter själva ägandet alltför stor betydelse när dessa viktiga frågor diskuteras.
Att den lokala förankringen är på väg bort i takt med att de lokala mindre fastighetsägarna ersatts av stora aktörer var också vår tes ursprungliga tes. Men den kom på skam. Det är snarare så att utvecklingen går i två riktningar där stora och små håller sig på varsin planhalva.
Sen ska man absolut inte sticka under stol med att det under en period skedde ett par olyckliga försäljningar. Förhoppningsvis har kommunerna blivit duktigare på att kolla de potentiella nya ägarnas track record, och att ställa krav på vad de förväntas leverera.
De senaste åren har ju dessutom allmännyttans nybyggnation varit större än försäljningarna.
Men det viktigaste är att, även om det givetvis spelar roll vilka som äger stora delar av det svenska hyresbeståndet, så riskerar det att leda till att vi aldrig tar tag i de bakomliggande problemen. Förr eller senare måste innehavaren involveras i vad som kan vara en smärtsam process. I mitt fall kommer jag ha svårt att inte närvara i gymmet samtidigt som arm och axel renoveras. Vi måste inse de verkliga systemfel som ligger bakom. Kortisonsprutan som min husläkare tryckte in innebar bara en mycket kortsiktigt lättnad.
På webbinariet är det som att det stora internationella hyresmonstret liksom krymper när Elisabeth Norman, ordförande Enköpingshem och 2:e vice ordförande Sveriges Allmännytta, berättar att försäljningarna troligen varit nödvändiga för att klara den mycket stora underhållsskuld, som fortfarande finns i beståndet. Hon förklarar att det inte enbart handlar om avsaknad av kapital, utan om hur man i den politiska processen ofta helt enkelt inte vågat ta sig an de smärtfyllda konflikter man vet följer de renoveringar som trots allt ändå tvingats genomföra.
Så istället för att fastna i en diskussion om goda eller onda hyresvärdar borde vi förstå att det är ett systemfel som leder till plötsliga, och ibland ur hyresgästens perspektiv omotiverade, hyreshöjningar. Nyligen kom rapporten ”Riv bostadsmarknadens barriärer” där Stockholms Handelskammare visar att många som arbetar i samhällsviktiga yrken har svårt att få tag i en bostad i huvudstaden.
På webbinariet hör man hur Elisabeth Norman tar ett djupt andetag innan hon säger att man nu faktiskt för diskussioner om att undanta bostäder från renoveringar. Detta som ett sätt att kunna behålla en kategori bostäder med överkomlig hyra.
Men det är faktiskt möjligt – och nu kommer själva poängen – om man slutar stirra sig blind på smärtsamma symptom. Ett exempel är Knivstabostäders stegvisa renovering med låga hyreshöjningar. Men det krävde att man vågade utmana bruksvärdessystemet. Genom att i praktiken förhandla man bort bruksvärdessystemet kunde man på Knivstabostäder få betalt för vissa delar av underhållet som andra fastighetsbolag inte har rätt att höja hyran för.
Antagligen en smärtsam övning, men det gick.
Som en pendang till ovanstående har jag hela veckan jagat Johan Danielsson för att få svar på hur han vill ta sig an problemen i dagens hyressystem. Igår var det en stackars pressnisse som närmast ursäktande förklarade att herr Bostadsminister precis fått tillökning och därför varit lite upptagen. Vi gratulerar och påminner om att anmäla till bostadskön om 18 år.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
