[ Annons ]

Foto: Shutterstock
Publicerat 18 mars, 2022

Helgtankar: Några hållplatser från City

Någon kanske kommer att invända att herr redaktionschef ger sig ut på hal is när han tar sig från Stockholms City till en varning för rysk propaganda. Och det är helt sant.

Jag fick ge upp mina ambitioner som grävande journalist i morse. Hur jag än grävde i hyllan där vi förvarar våra handdukar kunde jag inte hitta den. Förresten är den nog att betrakta som muta. Rent pressetiskt är det nog bara att kasta in handduken i vilket fall som helst.

Den nu försvunna handduken fick jag med mig från någon av de första visningarna av den ombyggda Gallerian och Urban Escape-kvarteret vid Brunkebergstorg. Utöver att det var en alldeles utmärkt udda handduk att ta med sig till gymmet, var den också ett av de få riktigt lyckade exemplen på property branding jag sett. Det var en karta i frotté som pekade ut särpräglade drag för Stockholms olika stadsdelar. Utan handduk som källa kan jag bara gissa: surdegshotell på Södermalm, knähund på Östermalm… ja ni fattar upplägget. Och så det geniala: de kvarter man ville marknadsföra var en helt tom plats.

[ Annons ]

– Visst är det vackert! För mig definierar Sergels torg och kvarteren omkring Stockholms hjärta.

Så säger Mats Hederos, AMF Fastigheters numera pensionerade vd, i ett porträtt du kan läsa idag. Jag håller med.

Jag har, inte minst på denna plats, försökt att diagnosticera min egen nostalgi. Men hos många av mina vänner har jag funnit en alldeles särskilt märklig form av vemodstrånad. Nostalgi by proxy, tror jag är en korrekt dignos, då den utspelar sig i en förflutenhet man inte ens varit med om. Viska bara ”klarakvarteren” så rasslar det till bland spökkulisserna.

Visst. Jag kan köpa att man kanske kunde gått lite mer varsamt fram. Något skevt gammalt utedass hade kanske kunnat bevaras som ett pikant inslag i betongen. Men jag har ändå lite svårt att förstå nostalgin. Själva skulle jag möjligen kunna yra nostalgiskt över Bongo-Bongo BigMac åså fransiga jeans och hur Gallerians gång är mitt andra hem (rader snodda från Magnum Bonums enastående centrallyrik i popsången Skateboard). Jag har ju trots allt en relation till citykvarteren som de sen blev.

Istället sitter jag och väntar just på ingenting alls. Det unika med kvarteren runt Sergels torg är hur det inte är en tydligt definierad plats. Men det kartan i frotté markerade var inte ett tomt hjärta. Det var ett hjärta öppet för allas berättelser.

Såna platser är viktiga, inte minst i tider som dessa. I minnet kastas jag tillbaks till en helt annan plats. Men faktiskt bara några hållplatser bort från City. Jag hade tagit med mig R till Källtorpssjön. För bara någon månad sedan hade vi lärt honom den nya svenskaglosan ENVIS och förklarat betydelsen genom att peka på honom. Jag har nog aldrig sett någon dratta på aschlet så många gånger. Jag har nog aldrig heller sett någon studsa upp lika snabbt med ett leende på läpparna.

”If you´re gonna live in the land of ice – you´ve got to learn how to skate”

R var en av de nya svenskar som dök upp på Östermalms IP när vi tillsammans med organisationen Kompis Sverige försökte oss på integration on ice.

Nu var det alltså dags att visa honom in den magiska frusna värld som sakta växer fram varje vinter. Mitt ute på sjön gjorde vi den obligatoriska säkerhetsövningen. R hade just kastat sin livlina till mig när jag såg något mörkt dra över hans ögon.

Han började berätta om människosmugglarna som gav instruktioner om vilken sida av den rangliga gummibåten de skulle ha solen. Sen hade de drivit omkring i dagar och nätter på medelhavet tills sjöräddningen fick syn på den lilla båten.

Det är svårt att förmedla vad som egentligen hände där på den frusna sjön. Jag vet bara att den berättelsen före vigt förändrade något inom mig.

Ganska snart skulle det hända något med historier som den R just berättat. De som kom i den stora flyktingvågen 2015 var till en början inte ovälkomna. Men ganska snart, bara två månader efter att Putin inlett sina bombningar i Syrien, stängdes dörren.

”Vi ska aldrig tillbaka till 2015”, sa Stefan Löfven. Mycket riktigt blev det inte 2015 igen – det blev 2022. Och nu kommer tusentals människor varje dag till Sverige på flykt från krigets Ukraina.

Den gångna veckan har vi sett exempel på hur frivilliga krafter börjar mobilisera. Inte minst har det dykt upp flera exempel på hur man i fastighetsbranschen vill ta ansvar. Avgörande för om vi ska lyckas är att kommuner och migrationsverk klarar att samordna fördelning och boende. Men de frivilliga insatserna är nödvändiga på flera sätt. Inte minst för ett anständigt samhälle.

Idag skriver Elsa Kugelberg i Dagens Nyheter om hur det ryska propagandamaskineriet gjorde allt för att underblåsa den europeiska islamofobin efter 2105. Målet då, att destabilisera EU, har bara vuxit sig starkare. Jag tror att man ska ta Elsa Kugelbergs varning på allvar. Risken är stor att Putins anhang nu på samma sätt försöker mobilisera fördomar mot östeuropéer. Om vi lyckas hålla balansen på hal is denna gång återstår att se?

Fråga mig inte hur vi på dryga 5000 tecken tog oss från City och hit. Men som jag sa är det en viktig plats som rymmer många berättelser.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]