Fastighetstidningens grånande redaktionschef konstaterar att han engagerats för att locka unga till köpcentrumen.
Fastighetsbranschen är snabb. För två veckor sedan skrev jag på denna plats en nostalgisk betraktelse över Skärholmens centrum. Redan denna vecka kunde man läsa rubriken ”Dinosaurier intar köpcentrum”.
Det är naturligtvis ytterst hedrande att Grosvenor Europe valt just min födelsedag för att lansera spelet där deltagarna ska fånga dinosaurier på köpcentrumen, ge dem mat och tävla mot andra dinosaurier.
Jag ser mycket fram mot det hela. Framför allt att få mat.
Och som jag ser fram emot att, väl infångad, få berätta för de unga centrumbesökarna om mina minnen från krita-perioden. Naturligtvis ska de få höra historien om min gula tröja.
Jag har rannsakat mitt minne och kan nu också berätta om indian-fortet. Det kommer naturligtvis föregås av en varningstext: ”På de gamla dinosauriernas tid lekte de, även om de idag kan framstå som nästan moderna, fördomsfulla lekar om indianer och vita.”
[Redaktionschefens röst: Sa vi inte att det skulle handla om det förslag på ändringar i skattesystemet, som tämligen enkelt kan bidra till att antalet hyresrätter ökar, som presenterades i veckan? Jag: Det som Fastighetsägarna, Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta är helt överens om? Och som samtliga närvarande politiker tyckte verkade toppen? Du får nog ge mig lite mer att jobba med i såna fall?]
Så låt herr Dinosaur berätta vidare:
En kväll bankade Pelle frenetiskt på dörren. Han hojtade om att han och Peter lekt kassaskåpssprängare och nu satt Peter fastklämd under en sten i slänten. Tydligen förstod pappa att det var på riktigt eftersom han försvann blixtsnabbt med ett järnspett. Dagen efter såg jag stenen som låg över Peters ben. Den var gigantisk.
Alla papporna skyndade ut. Sen kom brandkåren. Under tiden kom grannfrun in eftersom jag ännu inte var helt kapabel att ta hand om en lillebror i blöjor. Under tiden dramat i radhuskvarteren pågick (vi var strängt tillsagda att inte smita ut och titta) byggde jag och Lillper (hennes son med prefixet Lill- eftersom det fanns en drös per:ar i kvarteret) Lego.
Så kom pappa hem. I vuxen ålder kan jag förstå hans utmattade tillstånd efter att ha stabiliserat en stenbumling över en sexåring i en evighet tills en brandman knackar på axeln och säger ”vi tar över nu”. Det var läggdags. Lillper och grannfrun har precis plockat ihop för att gå hem då Lillper kommer på att han måste ha med sig sin boll hem. ”Jag hämtar”, sa jag.
Jag kan fortfarande se det hela i slowmotion. Legohögen, i mitten en tågvagn, min fot på tågvagnen, ett fall framåt, ett ögonbryn möter ett bord, blod, väldigt mycket blod. Min far, som har svimningstendenser när han ser blod, lämnar åter över lillebror till grannfrun. Stoppar in mig, inlindad i diverse handdukar, i den röda Renaulten och åker efter ambulanserna mot Huddinge sjukhus.
När min stackars mor väl kom hem efter spanskakursen tog det ett tag innan hon hängde med i grannfruns förklaringar till det hela.
När jag lite senare tog bort stygnen valde jag ut indianfortet i trä. I Skärholmens centrum
Det kan jag nu alltså berätta för de unga. Men först får de fånga dinosaurien.
För den lite äldre publiken lanseras ett zombiespel. Jag misstänker att jag är inblandad även där.
Erik Hörnkvist, redaktionschef