Ännu en mörk vecka. Fastighetstidningens redaktionschef försöker samla tankarna kring det som ger framåtrörelse, eller om så bara en stunds mental vila.
I veckan kom en rapport från Newsec där man identifierat hubbpotentialen ute i förorter. I samband med detta intervjuade jag Max Barclay, vice koncernchef på Newsec, som förklarade hur ryktet om kontorsdöden är starkt överdrivet. I storstäder i Paris och London finns det en befogad oro. Där ligger kontorsbeläggningsgraden runt 40 procent eller lägre. Men här i Norden har vi snällt återvänt, nuvarande kontorsbeläggningsgrad är på cirka 85 procent jämfört med före pandemin.
Detta är dock lite bedräglig information. För samtidigt har behovet av kontorsyta per individ minskat kraftigt. Men Max Barclays poäng är att utvecklingen på global nivå gjort investerarna oroliga för segmentet rent generellt och att det därför finns en rätt stor potential för den som trots kris har ekonomiska muskler att investera.
[ Annons ]
Men riktigt spännande blev det när jag undrade vad anledningen är att vi i Sverige började ställa om så tidigt, vilket enligt Max Barclay är en förklaring till varför kontor funkar ganska så okej här.
Det är alltid intressant att betrakta människor, som har autopiloten inställd på att leverera talepunkter som att ”detta är nog den mest förbisedda tillgångsklassen just nu”, liksom söka inåt efter ett svar.
”Den frågan har jag faktiskt inte fått förut”, sa Max Barclay och började resonera kring en samhällsmodell som oftast faktiskt lyckats sätta människan i centrum.
”Att det har en hög prioritet i det nordiska samhället, visavi samhällen där tjänstemannen bara ses som en utbytbar arbetare som ska komma till sin plats och göra sitt jobb, gör att krav på en mer flexibel arbetsvardag inte innebar något helt nytt för oss. Vi har modeller som förenar sådant som barnpassning med hur ett företag drivs. Att förfina den fysiska produkten av kontoret för att passa det behovet hade vi därför börjat med redan innan pandemin och det blev därför ingen panik.”
Ganska sympatiskt att en rätt så humanistisk syn på arbetslivets utformning gett pay-off, säger jag.
En för honom troligen ovanlig mikrotystnad uppstod. Max Barclay verkade nästan lite förvånad över sin analys.
”Ja, jag har nog inte sett det på det sättet tidigare.”
Resonemang vi kommer att dyka djupare i till nästa nummer.
Jag har flera gånger kommit på mig själv med att spela upp den där lilla scenen för mitt inre den senaste veckan. I en synnerligen mörk och dyster tid har det fungerat som en övning i mindfullnes.
Att barn dödar barn är obeskrivligt svart. Men det har också den effekten att precis allt vrids upp till dystopisk skala. Ganska mycket så i tidningsrubrikerna:
Krisen avblåst… vapenvila… hotet… – det är några av rubrikorden kring ett planerat stopp i tunnelbanan mellan Slussen och Gamla Stan. Risk för urspårning alternativt trafikkaos till samhälleliga miljardkostnader – jag vill på intet sätt skoja bort det hela. Men, så åtminstone får mig, är det scenariot i inledningen till Cormac McCarthys Vägen som spelas upp. Jag ser desillusionerade människospillror kämpa sig fram genom ett utbrända stadslandskap dragandes gnisslande kundvagnar med sina laptops i.
Det är alltså i stunder som dessa jag mediterar över Max Barclays beskrivning och påminns om att vi trots allt har ganska bra förutsättningar att lösa de utmaningar vi står inför. Logiskt sett borde jag fortsätta i ett resonemang om ur vi behöver bli bättre på att ta tillvara på det humankapital vi faktiskt byggt upp. Men för varje exempel jag försöker mig på slutar det bara i att jag hör min inre Birgit Friggebo stämma upp i allsång. ”We shall overcome”.
Men så läser jag recension av Nicolas Lunabbas nya bok Dagbok från 20-talet och påminns om någon som faktiskt lyckats beskriva detta utan att hela tiden fastna i pastischen. Debuten ”Blir du ledsen om jag dör” är både ur litterärt som innehållsmässigt perspektiv obligatorisk läsning för den som vill försöka förstå vad som sker i Sverige just nu. Det är lika omskakande som hoppfull läsning.
Men det jag kanske håller närmast hjärtat är hans passningar till litteraturen. Nicolas Lunabba refererar till husgudar som Stig Dagerman och Sven Lindqvist. Han citerar Vilhelm Moberg:
”Fattigdomens lott ska ingen försöka göra vacker i mina ögon. Fattigdomen är enbart ful och förnedrande och förbittrande för en människa. Legenden om dess skönhet och goda moraliska verkan är skapad av de rika.”
Inte minst är det med litteraturens hjälp hittar bevisen på hur Sverige så många gånger tidigare lyckats organisera sig i en lång tradition av kollektiv kamp för bättre villkor.
Det är långt mellan skjutningar och kontor. Likväl kan det vara bra att påminna sig om de styrkor vi faktiskt byggt upp.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
