Foto: Shutterstock
Publicerat 2 juni, 2023

Helgtankar: Låt oss prata samhällsfastigheter (igen)

Turerna kring krisdrabbade SBB lever nu sitt eget liv. Men Fastighetstidningens Erik Hörnkvist tycker att det är dags att prata om vad som blir sen. Och om hur viktigt ägande är.

Ägande är viktigt.

Det bör man kunna skriva under på, vare sig man förordar att allt ägande (så fort proletariatets diktatur stökats undan) ska vara gemensamt så det inte skapas några klasser –eller om man ser värnandet av det privata ägande som grunden till ett välmående samhälle.

[ Annons ]

Därför blir jag lite förvånad när Karin Wanngård, socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, helt förbehållslöst stödjer Vänsterpartiets förslag att stat och kommun ska ha förköpsrätt när (om) SBB eller andra bolag säljer offentliga fastigheter.

Det första ledet i resonemanget, att det trots allt kanske är en rätt god idé för kommunerna att äga, är inte det minsta konstig. Det menar ju även Bo Lundgren, moderat biträdande finansminister under 90-talskrisen. Han hoppas att det som nu sker kring SBB kan bli en läxa för många kommunpolitiker.

Problemet är hur man tänker sig att lösa betalningen. Vänstern betonar vikten att betala ett pris som ”inte berikar profitörerna”. Därför betonar V att staten inte ska vara en av flera budgivare på SBB:s fastigheter. Det skulle trissa upp priset. Detta definierar de som ”rättvist marknadsvärde”. Men vad är ett rättvist pris om vi först trollar bort själva marknaden? Ett rättvist pris? Eller bara just … ett pris?

Visserligen är jag inte den som hävdar att marknaden per automatik definierar rättvisa (om man ser begreppet i ett lite mer moralfilosofiskt ljus). Men att på politisk väg bestämma rättvisa är förmodligen ännu sämre. Säkert finns det de som tycker att det inte vore mer än rätt om Ilja Batljan tvingades acceptera ett rent skambud. Men vi har nog med politiska förslag på det straffrättsliga området just nu. Ytterligare alternativ straffutmätning ska vi nog akta oss för.

Tycker man att det så bara är en aningens god idé med privat företagande, så ska man kanske vara lite mer skeptisk när talas om expropriation på grund av bristande affärsmässighet.

Just nu är de flesta fullt upptagna med vad som ska hända med SBB och de samhällsviktiga fastigheter bolaget äger. På finansdepartementet har man tagit på sig att helt utan mäklararvode ringa potentiella spekulanter. Andra aktörer inom samhällsfastighetssektorn sitter under pågående kris väldigt stilla. Men det finns all anledning att fundera kring hur denna sektor bör fungera post-SBB. Det tyckte jag redan för nåt år sedan. Då skrev jag:

”Jag tror att en debatt där bolagen deltar aktivt stärker både affärsmodell och samhällsnytta. Men om de inte berättar varför de behövs, och vilka värden de kan tillföra, så får de nog räkna med att i allt högre grad ifrågasättas.”

Det gäller än mer nu. Jag tycker varken att det är fel eller märkligt när före detta politiker engagerar sig i en bransch som denna. Men eftersom det här är så nära mellan politik och profit så behövs det betydligt större transparens.

Men framförallt – det viktiga är ägandet. Ett ytterst märkligt argument som ofta hörs från just samhällsfastighetsbolag är att det egentligen är rätt ointressant vem som äger – det primära är förutsättningarna för verksamheten som drivs.

När det så är dags att överväga äldreboende kommer mina första frågor gälla verksamheten – Allsång på fredagar? Nej, tack då får det vara

Men jag ska ju bo. Hur är det med väggar, golv och tak? Vem äger? Kan jag lita på att ni inte bara säljer i väg mitt hem?

Ägandet kan inte bara vara en faktor i en kommunal lönsamhetskalkyl. Att påstå annat i en bransch som sysslar med att just äga är helt enkelt jätteknasigt. Som om Coca Cola skulle säga att det är samma sak med Cuba Cola eller Pepsi, så länge bara serveringspersonalen ger korrekt service.

”Den som äger samhällsfastigheter förväntas också ta ett stort samhällsansvar”, svarar finansmarknadsminister Niklas Wykman på en fråga om hur man ska hantera dessa samhällsviktiga fastigheter om SBB tvingas sälja av sitt bestånd. Det är både klokt och rätt.

Så låt mig konkretisera, även om Niklas Wykman möjligen inte håller med mig om det valda exemplet. Som ägare av skolfastigheter verkar man i ett skolsystem som är tämligen udda. Inte nödvändigtvis dåligt – utan just udda; vi är det enda land i världen som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstdrivande riskkapitalbolag.

När en ny friskola byggs blir effekten inte sällan ett krympande elevunderlag i närliggande kommunala skolor. Trots minskad budget sitter den kommunala skolan med hela ansvaret att ge de mer resurssvaga eleverna en fullgod utbildning. Det är såklart inte fastighetsbolags ansvar att råda bot på denna snedvridna konkurrens. Men … ja, det Niklas Wykman säger.

Hemsös vd Nils Styf – som för övrigt tycker att det kan vara en klok idé att förhandla in kommunal förköpsrätt i köpeavtalet – menar i Fastighetstidningen att det ibland blir lite lätt panikartad diskussion på grund av missförstånd.

”Nu slängs det fram olika förslag från höger till vänster som inte är baserade på fakta, till exempel att SBB skulle äga svenska polishus vilket inte stämmer.”

Här krävs det en liten utvikning. Kåpan Fastigheter förvärvade merparten av SBB:s polishus hösten 2022. Enligt avtal sköter SBB driften under en period som Kåpan bygger upp sin fastighetsorganisation. Fast några enstaka fastigheter ligger faktiskt kvar hos SBB. Oavsett är det kanske det tydligaste exemplet på ägandets vikt.

Polismyndigheten kan inte själva äga fastigheter. Det regleras i förordning 1993:527 om förvaltning av statliga fastigheter. Att hyra sina verksamhetslokaler är således inte det minsta konstigt. Vid ägarbyten tecknas ett säkerhetsskyddsavtal med den nya fastighetsägaren, och polismyndigheten kan frånträda avtalet om en ny ägare bedöms som olämplig. Men så här svarar Åsa Welander, chef för polisens lokalförsörjningsenhet, när jag frågar henne om riskerna:

”Generellt skulle vi välkomna en mer restriktiv inställning kring ägande av infrastruktur innehållande samhällsviktig verksamhet. Dels har vi idag väldigt många olika fastighetsägare att förhålla oss till av varierande storlek, säkerhetskompetens och ekonomisk förmåga. I den verklighet vi nu befinner oss är det viktigt med seriösa och kompetenta fastighetsägare som förstår våra säkerhetsfrågor och behov och har förmåga att möta dem.”

Just när detta skrivs läser jag att Ilija Batljan rest till London i jakt på köpare.

Ja, kanske att vi bör prata lite om ägandets vikt.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]