En verklig trendförskjutning för fastighetsbranschen – eller bara en krusning på ytan. Fastighetstidningens Erik Hörnkvist konstaterar att det just nu är svårt att se bortom krisen. Och gör sen just det.
En del påstår att Fastighetstidningen då och då lyckats pricka in trenderna i fastighetsbranschen just innan det stora genomslaget. Ren tur eller ett visst mått av insikt? Oavsett är det det allra roligaste beröm som går att få.
Men det är bara att bittert konstatera. Sensommaren 2020 har jag inte den blekaste aning.
[ Annons ]
Alltså, såklart sätter den förbannade pandemin sin prägel på det mesta. Det har inte undgått mig. Jag tycker mig märka en viss skillnad. Under våren var det kris över hela linjen. Nu börjar man få viss koll var det är som värst. Och samtidigt också vetskap om var det trots allt rullar på ganska bra. Man vet vart man måsta rikta brandsprutan.
Men att sia om vad som kommer bli nästa stora grej låter sig icke göras. Eller jag kan lika gärna spå i teblad eller nåt.
Jag vet att många inom branschen talar om samma som innan – men snabbare. Alltså att digitalisering, en omstrukturering av lokalbehov och annat där man redan såg ett behov innan krisen nu accelererats. Och så kan det mycket väl vara. Men mer av samma duger såklart inte för herr redaktören.
Det mänskliga behovet av att ha kontroll, eller att i alla fall tro sig ha, är en del av vår överlevnadsinstinkt. Så viktig att vi hellre har fel än att inte tro någonting alls. Därför går det alldeles utmärkt att fylla spalterna med rubriker om kontorsdöd, minskad förtätning av städer, en total omformning av den byggda miljön. Det går alltid att hitta folk som vill lufta gamla käpphästar. Jag säger inte att de har fel. Men kanske bör man ha i minnet att det som alltid är stor risk att man extrapolerar vad som i långa loppet visar sig varit krusningar på ytan.
Att Anna Kullendorff, affärsutvecklingschef på Humlegården, inte alls tror på kontorsdöden är kanske inte så konstigt. Hon sa det just som bolaget visade sin senaste stora kontorssatsning. Men jag tror att hon har rätt. Vi behöver addera lite mer kunskap om hur våra sociala normer och värderingar fungerar när vi lägger ut våra kort. Och just nu, under en pandemi, funkar de inte riktigt som brukligt.
Eftersom jag nu anser mig ha garderat för att jag inte är någon Nostradamus så kan jag tillåta mej att spekulera.
För att börja med det mest Orwellskt dystopiska. Runt om i världen har regeringar utlyst olika former av undantagslagar med anledning av pandemin. Jag är verkligen inte rätt person att uttala mig om balansen mellan nödvändiga åtgärder för att hindra smittspridning och inskränkta demokratiska rättigheter. Men risken är överhängande att undantag permanentas och världen sannolikt kommer ut mindre demokratisk än den var innan. Om det skulle inverka menligt på ett fastighetsbolag affärer vet jag ej – men det skulle bli attans så mycket tristare på jobbet. Men det bör såklart läggas till att svensk grundlag gör det omöjligt att utlysa undantagstillstånd om det inte är krig. Sortera alltså in under: liten risk, men håll koll.
Men något jag på allvar tror att vi kommer behöva prata mer om, är hur vi på ett lite djupare plan påverkas av det där som jag inte riktigt tror på blir sant – hemarbete och stundande kontorsdöd alltså. Vad händer i ett samhälle där en, trots allt, ganska liten del av befolkningen får betydligt större frihet att disponera både tid och plats. Det första man kanske bör fråga sig är om arbetsköparna verkligen kommer att acceptera att tappa kontrollen över tiden. Vi lever trots allt i ett mätsamhälle, och gäller det arbete är det i regel tid vi mäter. Leder det till att nya sätt att övervaka arbetet flyttar in i hemmen? Jag har som synes lite svårt att släppa den Orwellska dystopin.
Det är som sagt också ganska få som kommer ha möjligheten att förvandla hemmet till en arbetsplats. För det stora flertalet är hemmet alldeles för trångt och/eller ensamt för att också inhysa arbetsplatsen. Det funkar hjälpligt nu, men lär sätta sina spår på folkhälsa. Men många arbeten kan inte utföras i hemmet. Och inte minst. Går det i förlängningen att hantera den uppenbara orättvisa som uppstår när bara en del får ta del av denna frihet? Om det nu är en frihet.
Det finns uppenbart framtidsspaningar att göra. Men jag hyser starkt tvivel på träffsäkerheten.
