Han vill så gärna vara en del av när fastighetsbolaget stärker de tunna banden. Men herr redaktionschef är kanske inte helt kompatibel.
Det här är på så många sätt ganska smärtsamt.
Ungefär en tredjedel kommer att känna igen sig, resten suckar oförstående. Ni vet (alltså 33 procent) hur det är när någon föreslår en sån där härlig lära-känna-varandra-på-riktigt-övning. Just vad teamet behöver för att stärka banden. Ändå hoppas du bara att brandlarmet ska gå, eller vad som helst för att slippa delta.
[ Annons ]
Det sägs att cirka trettio procent av befolkningen anses ha en introvert läggning och att de här dragen finns kodat i vårt dna. Det är såklart en på många sätt fördummande uppdelning, men låt oss för enkelhetens skull säga att det är så.
I ett färskt reportage skriver Fastighetstidningen om hur fastighetsägare och andra samhällsaktörer nu försöker hitta sätt att knyta de tunna band som håller oss samhällsindivider samman än starkare. Att skapa interaktion med de personer man möter i sin vardag är en viktig insats för trygghet och tillhörighet. Och jag skriver gärna upp mig på listan. Det är bara en liten detalj i upplägget som ställer till det för mitt (och resten av tredjedelens) deltagande i övningen. Så här inleds Amanda Vollmers läsvärda reportage:
”Hörde du att det ska bli 25 grader till helgen?” Vädret, något av kallpratets moder och allas vår vapendragare när tystnaden lägger sig som en våt filt över en obekväm situation. Samtidigt är vi svenskar inte direkt kända för att behärska småpratet likt rinnande vatten. För många verkar det snarare vara ett plågsamt måste.
Jag tycker att det flesta (66 procent) verkar ha en tämligen hög smärttröskel och klarar den ytterst lilla insats som krävs för att, som Niklas Källner uttrycker det i reportaget, ”stämma instrumenten, innan vi kommer in på varmpratet.”
Men för en del av oss är det enklare att reda ut relativitetsteorin än att svara på en så till synes enkel meteorologisk utsaga. Så klart att vi fattar att det räcker med: ”Ja, verkligen. Men bönderna skulle nog inte bli ledsna för lite nederbörd snart.” Mer än så krävs ju inte för att vi ska komma vidare.
Men, för att ta ett introvert exempel, man (eller ganska exakt min andel av tredjedelen) famlar runt i en panisk inre monolog om poplåtar som behandlar väder och vind. Ska vi prata om Beatles bästa singelbaksida Rain, eller blir det mer intressant med jazz. Kanske att det vore intressant att ta upp hur Albert Aylers Sun Watcher är en extatisk frijazztolkning av den spirituella upplevelsen att stirra rakt mot solen tills ögonen förblindas. Eller kanske nåt lite modernare? Lordes Solar Power var ju ganska toppen…
Och så håller synapserna på tills en popskadad hjärna till slut lyckas klämma ur sig ett bekräftande ”Ja …”. Det samtidigt som den potentiella samtalspartnern lyckats hitta någon bättre skolad i väder och vind.
”Småpratet är sällskapslivets småmynt”, ska DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz ha kallat det. Småmynten, som alla tycks ha fickorna fulla av, hjälper till att runda upp samtalet till högre valörer. Vi mer introvert lagda undrar om det möjligtvis går att ställa ut en postväxel.
Missförstå mig inte. Det är toppen om ni fortsätter försöka. Och som Niklas Källner säger så går det att öva upp sin förmåga till kallprat. Men det blir attans så höga trösklar att ta sig över när en allmänt introvert läggning kombineras med en hög krångla-till-det-i onödan-faktor.
Gordon Brown ska under sin tid som finansminister ha lyssnat till ett föredrag om eurons fördelar. Brown lyssnade intensivt. Till slut sa han: ”Jag förstår att det fungerar i praktiken, men fungerar det i teorin?” För mig är det visdomsord värda att brodera i korsstygn. Men inte alltid helt kompatibelt med en strävan att stärka tunna band. Tro mig.
För någon vecka sedan tog, vi kan kalla hen artdirectorn, ett sånt där professionellt socialt ansvar för att inte vår lilla aw-sittning skulle förvandlas till en likvaka: ”Om du hade en superkraft, vilken hade du valt och hur hade du utnyttjat den?”
Hen vi kan kalla fotografen drog till med den uppenbara: ”Att kunna flyga.”
Socialt kompatibelt, ja. Men flyga är ju möjligen kul i praktiken, men fullständigt värdelöst i teorin. Och för mig, en odiagnostiserad tvångsteoretiker, förvandlas en sån lättsam konversationsöppnare till ett teodicéproblem (usel liknelse, men … äh ni fattar, det blir knas i hjärnan). En inre röst slår fast att det i detta fall måste vare en ironisk superkraft. Alltså inte att vara Henrik Schyffert – utan att besitta en makalös förmåga, men vars praktiska tillämpning är totalt värdelös. Fråga mej inte varför, kanske bara för att det är en kuligare superkraft än att flyga – i teorin.
Men det fina försöket att stärka våra tunna band flög ju inget vidare.
För egen del jobbar jag på bot och bättring efter bästa förmåga. Några lärdomar i övrigt? Ja, möjligen att ni nog ska lägga in i projektplanen för ert tunna band-upplägg att en sisådär tredjedel av grannskapet inte är helt kompatibla. Vi är inte ointresserade, ohövliga eller straffbart asociala. Vi bara krånglar till det.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
