Kanske är han bara en kontorsskeptiker. Men Fastighetstidningens Erik Hörnkvist gör ett ärligt försök att förstå sig på vår tids arbetsplatser.
”Kontoren ska ha lite av klubbkänsla över sig.”
Jag kan inte släppa det där citatet i Dagens Industri. Jag vill spika upp det på dörren, brodera en tavla, marschera med plakat. Det säger lika mycket om vår samtid som skomakaren Gustafssons skylt ”Fornminne” gjorde Slas Vem älskar Yngve Frej? från 1968.
[ Annons ]
Kontorsinredaren fortsätter:
”Som anställd ska jag känna det som en förmån att få nyttja det här kontoret.”
Låt oss göra den välvilliga tolkningen först. Som omtänksamma konsulter vill de skapa en atmosfär som får medarbetaren att känna sig uppskattad för sina insatser. Det är med största sannolikhet exakt vad som avses. Men det kan inte hjälpas att det lockar fram min inre Marxist. (Nä, nä. Jag bekänner mig inte till någon -ism alls. Även Ulf Kristersson har en inre Marxist, om så pytteliten). Utan att ens snudda vid den fackliga striden mot Tesla så tycker jag inte att någon ska behöva stå med mössan i hand, tacksam över att få inträda på kontorsgolvet.
Nej, jag fattar att det inte var menat så. Men jag har väl lika stor rätt att misstolka som valfri politiker på X (och nu får det vara nog med mina fega garderingar. Det blir ju bara trist).
Jag ville väl bara markera. Det är ”lite av klubbkänsla”-delen av citatet vi borde prata om.
Att gå till jobbet ska vara en schlager!
Kanske att det är jag som är den del av det försvinnande gammaldags livet. Precis som skomakaren, hans syster Elna, Eriksson och Öman i Slas berättelse. Men jag trodde att det var i klubbens dunkande eufori man för stund skulle glömma att man är anställd. Det är där man dansar bort vardagens mötesbokningar och obesvarade mejl. Att det är till klubbland man går (om så inte särskilt ofta numera) när alla clownerna har gått från jobben?
Kontoret med lite av klubbkänsla över sig tror jag mer än något annat fångar den vilsne manschettarbetarens här och nu. En utveckling av arbetsplatsen som vi inte har den blekaste var den kommer att sluta. Vi är lika vilse i kontorslandskapet, som gamlingarna i avfolkningskroken när de konfronteras med en ny tids villkor. Skogens möte med modernism skildras enastående av Stig Claesson i Vem älskar Yngve Frej.
En kort resumé att scrolla förbi om du läst boken:
Skomakare Gustafsson har gjort sitt. Knappast någon vet längre att han, systern och småbrukarna intill bor där i skogen. Högertrafik har det också blivit, och det är lika bra att göra en ny skylt att det heter Bråten när brevlådan ändå ska flyttas till andra sidan vägen. Men det heter ju inte egentligen Bråten. Skomakare Gustafsson skriver i stället ”Fornminne”, för det är vad han syster Elna säger att de är. Men modernismens människor som far förbi visar sig vara arkeologiskt överintresserade. Gustafsson visar dem Yngve Frejs gamla husgrund och säger att det är hans grav.
Om kontoristen Gustafsson skulle sätta upp en skylt 2023 tror jag att det skulle stå just ”lite av klubbkänsla” på den. I stället för en praktisk lösning för arbete är kontoret på väg att förvandlas till ett koncept, lite oklart för vad.
”Koncept” kunde Gustafsson också skriva på skylten.
Detta inte sagt som ett hån mot de kontorskreatörer som utifrån bästa förmåga försöker se vartåt det blåser. Liksom det inte går att invända mot hur fint skomakare Gustafsson förvaltade konceptet Yngve Frej, bör vi inte anmärka mot den kontorseuforiska klubbkänsla de vill skapa. Vi vet ju inte heller vad kontoret egentligen är.
Om kontoret i slutändan blir ett överspelat fornminne har jag inte den blekaste om. Men jag är ganska så övertygad om att vi bara är i början av en större revolution, där allt fler har friheten att kunna styra var och när arbetet kan ske. Och innan du helt idiotförklarar mig – jag är väl medveten om att en stor del av den arbetande befolkningen inte har denna obundenhet till tid och plats i sin vardag. Men de behöver å andra sidan inte oroa sig för om det är bakom ett skrivbord eller i en bardisk de slår sig ner efter helgen.
En utveckling där geografin (som i att arbeta i förortshubb i stället för på huvudkontor) är den uppenbara förändringen. Men tror att det i allt högre grad kommer att handla om tid än om geografi.
Kanske blir det som när skolbarnen i Peter Høegs De kanske lämpade sätter skolklockan ur spel och avslöjar tidens sanna natur – den jämna, lineära tiden som är den konstruktion som hela skolans ordning vilar på. Och är man som jag ständigt fascineras av tiden som koncept och dess inflytande på existensen är det oerhört spännande att ha blivit insläppt på klubben.
Vad det innebär för kontorsmarknaden vet jag lika lite om som skomakare Gustafsson visste om att storstadens människor skulle bekymra sig för om kontoret hade rätt klubbkänsla. Men om du inte läst vårt reportage ”Kontorsexperimentet” så kan det ge viss ledning.
Det är fredag – höj volymen, nu börjar ju dansen borta vid kaffeautomaten!
Erik Hörnkvist, redaktionschef
