I söndags kväll fastnade han i en artikel som mest verkade handla om att spruta plast i rör. Nu vill Fastighetstidningens redaktionschef få det till ett inlägg i debatten om ett förlegat bruksvärdessystem.
Kanske borde jag be Simon Granit om ursäkt.
Han hade sannolikt inte den minsta avsikt att bli slagträ i en ibland ganska så infekterad debatt. Men nu gör jag mitt bästa för att sparka upp den dörren.
[ Annons ]
Det hela började en smula förvirrande. Dagens Nyheter skrev om en ny strategi att stegvis renovera bostäder både snabbare och billigare än tidigare. Vid en första genomläsning framstod det som att det var att belägga avloppsvattenrör och ventilationsrör invändigt med en hinna av plast som var grejen. Relining är ju dock knappast någon nyhet.
Läste man lite mer noggrant framkom det att Knivstabostäder får betalt för vissa delar av underhållet som andra fastighetsbolag inte har rätt att höja hyran för.
Det är ju en modell som inte är det minsta kompatibel i ett bruksvärdessystem. Även om detta har praktiserats ett tag och sannolikt diskuterats i branschen så har det ju faktiskt ett visst nyhetsvärde. Vill man det så kan man faktiskt börja spekulera i om det är i Knivsta som avvecklingen av bruksvärdessystemet börjar.
Frågan är känslig. Simon Granit sa:
– Jag tror inte att hyresgästföreningen skulle uttrycka det så. Och vi har, av samma skäl, valt att inte säga det heller.
Och visst, med bruksvärdet följer inte ett tvång. Det är naturligtvis inget som hindrar en fastighetsägare att välja en renoveringsnivå långt under vad som ger maximal utdelning. Men då har man inte förstått de effekter bruksvärdessystemet har på den lokala marknaden. För rent teoretiskt skulle andra hyresvärdar på orten, som inte genomfört motsvarande underhållsprojekt, kunna bruksvärdespröva sina lägenheter mot Knivstabostäder och på så vis lyfta hyran.
De måste såklart inte. Men det visar ändå på ett systemfel.
Jag tycker att det är intressant hur detta borde kunna öppna en ny dörr i debatten. Det är i regel de som larmar mest om så kallade renovräkningar, som också är de som mest värnar bruksvärdessystemets bevarande. Knivstabostäder och Simon Granit visar på det motsägelsefulla. Här har intentionen varit att skapa bra boenden till rimliga priser. Och då blir bruksvärdesmodellen ett av de största hindren. Och där är också Simon Granit mycket tydlig med att han inte ser alternativet som fri marknadshyra.
Om detta kan kan vara starten för en diskussion om nödvändiga reformer av dagens hyressättningssystem vore det mycket värt. Exemplet visar att invändningar mot bruksvärdessystemet inte per automatik måste betyda nyliberala drömmar om marknadshyror. För att det ska lyckas behöver branschen bli bättre på att förklara sina alternativ. För många framstår troligen bruksvärdessystemet som den sista bastionen mot total avreglering. Just vad Simon Granit visar att det inte är.
