Fastighetstidningens redaktionschef tar bollen och reder ut flexibla lokalers ursprung. Men gör förmodligen självmål i en politisk passning.
Både generaldirektör och riksdagsledamöter fanns i panelen när det talades flexibel lokalanvändning i veckan.
Som om det vore något nytt. Som ung slipad entreprenör jobbade undertecknad med flexibla lokaler redan 1981. Mitt första avlönade jobb faktiskt. På Snättringe fritidsgård hade stamklientelet byggt en affärslösning kring smart lokalutnyttjande. På dagarna åt vi lappskojs i skolans matsal, på eftermiddagarna brände vi lappskojskalorierna på innebandyarenan. Det var mitt ansvar att konvertera lokalen varje fredag.
[ Annons ]
Jag skulle nog inte längre sätta samma rekordtider, men jag minns fortfarande de till perfektion inövade handgreppen. Vält ner en hel rad bord i en enda löpning längs med matsalsväggen, kom in från andra hållet, ta ett grepp om bordsbenet samtidigt som den andra handen lyfter spärren, i exakt samma ögonblick en välriktad spark på nedre bordsbenet. I regel var det onödigt våld, men sparken utdelades rent preventivt i händelse att det var ett av de trilskande borden. Tippa upp, att lyfta bordet tar alltför mycket kraft. Låt istället ett av de redan väl nedslipade hörnen glida mot linoleumgolvet. Ta rejält med sats när kärran med stolsstaplarna ska uppför rampen så krävs det ingen kraft. Jag förknippar fortfarande arbetsuppgiften med en doft av härsket smör. Det gällde det att passa sig för knäckebrödsmackorna som tryckts upp under bordet i lappskojsprotest.
Och nu har alltså förortens affärslösningar för lokalkonvertering letat sig ända in till stan. I den rapport som Fastighetsägarna tagit fram i samarbete med arkitektkontoret White framkommer det att var tredje fastighetsägare tycker att den kommunala processen för att ändra användningen av lokaler är komplicerad. Det blir den naturligtvis när den inte längre kan lastas på späda axlar. Möjligen att det kan vara mer komplicerat än så.
Boverkets generaldirektör Anders Sjelvgren tyckte att: ”Det är viktigt att titta på frågorna … Det är viktigt att vi funderar på hur vi vill att det ska se ut … Samtidigt är det komplexa frågor…”. Ungefär så i sammanfattning. Det är väl så det brukar låta när det är dags att börja tumma på regelverken. Men det är bra att det börjar röra på sig. Rapporten Flexibla fastigheter innehåller konkreta förslag. Smidigare regler kring konvertering kommer nog att vara en förutsättning om vi vill ha en levande stad utan tomma lokaler.
Men det finns också risker. Jag tror att en och annan skulle utnyttja enklare flexibilitet till att omvandla småskalig verksamhet till mer lönsamma bostäder. Sker det i alltför stor skala blir det ingen levande stad då heller. Förhoppningsvis kan det lösas med kreativa affärslösningar istället för nya lager av regleringar.
Det blir allt vanligare att fastighetsbolag med stora innehav i ett område möjliggör för kulturella aktörer ta plats genom differentierade hyror. De mer kommersiella hyresgästerna misstycker sällan, utan inser det värde som kulturverksamheterna tillför. I innerstan med mestadels bostadsrättsföreningar är det svårare. Tänk om det då gick att låta en aktör ta ansvar för verksamheterna i bottenvåningarna i ett större område? Alltså att den mindre fastighetsägaren eller bostadsrättsföreningen fick samma inkomst vare sig man hyr ut till en dockteater eller mäklarbyrå. Sammantaget skulle alla tjäna på det.
Diskutera vidare affärsupplägg i smågrupper, min entreprenöriella förmåga stannar nog vid innebandykonvertering.
Behöver jag kanske uppdatera min syn på innebandy som en fritidsgårdssyssla för att inte förvisas till avbytarbänken? Det verkar ju vara nåt med sporten och fastighetsbranschen. Tydligen startades det en SM-serie 1989 som numera heter Svenska Superligan där landets fjortonde största fastighetsbolag toppar ligan. Eller om det är att Wallenstam är huvudsponsor till laget Pixbo Wallenstam som toppar damernas tabell och ligger åtta i herrarnas serie. Och det är väl själva fan att allt jag skriver för just för tillfället förvandlas till nån slags personlig vendetta med Andreas Carlsson – som fortfarande inte verkar intresserad av någon intervju med branschpress. Ja, bostadsministern spelar innebandy. Eller gjorde i alla fall. Och minsann om han inte ställde han upp på att bli intervjuad av Innebandymagazinet! Han säger:
”Jag har nämnt innebandy 5 av 13 gånger i talarstolen. Jag sitter i kulturutskottet som har ansvar över kultur och idrottsfrågor, därför passar det bra att linda in innebandyreferenser i mina tal.”
Hur många gånger har du nämnt social bostadspolitik? – hade jag velat fråga. Okej, innebandyintervjun är från 2011 då han ännu tyngdes av ministeruppdrag. Han fortsätter:
”De som är idrottsintresserade vet vad innebandy handlar om – men det finns fortfarande många som ser det som en motionssport.”
Jag gissar att jag med min raljans kvalificerat mig till de oupplystas skara. Men se det så här: Handsken är kastad! Ge oss en intervju och försvara din heder som innebandyspelare. Välj tid och plats – jag är flexibel.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
