I en stuga ute på landet väntar en redaktionschef på samtal från regeringskansliet. Där väcks på funderingar kring frihetsinskränkningar som passerade förbi.
Efter att hjälpligt ha ansat skäggstubben med en slö hyvel som pappa glömt kvar i badrumsskåpet, försöker jag nu hjälpligt sträcka upp mig vid köksbordet. Även om det bara är ett väntande telefonsamtal, så krävs det viss värdighet när man har med regeringskansliet att göra.
Jag funderar på om det inte är dags att fylla på mat till småfåglarna. Fast de verkar hålla sig undan i blåsten och gråvädret. Men kanske bäst att få det gjort så att jag kan koncentrera mig på vad som sker kring de delegerade akterna i Bryssel. Det är ju det vi ska prata om, inte om entitan som dök upp i en solglimt. För allt i världen vill inte att tjänstepersonen på något sätt ska få nys om att jag nyss var borta vid skogsbrynet och grävde ner dem jag tog livet av i natt.
[ Annons ]
Det är på grund av mössen som vi blev kvar på landet. Deras nattliga aktiviteter uppe på vinden börjar bli lite väl ihärdiga. När jag är klar med mina digitala plikter ska jag bära upp den nya isoleringen från vägen.
Det är ju officiellt vedertaget numera att man kan jobba varsomhelst. I alla fall vi som utför vårt arbete framför skärm. Om jag blurrar bakgrunden i teams-mötet märks det inte ens någon skillnad. Men jag tycker mest det känns märkligt. Kanske för att jag är van att leva ett helt annorlunda liv här i stugan på Rådmansö. Där flödet mer går i takt med kompostens livscykel, än inflödet av nyheter i redaktionens inkorg. Fast där märks det trots av att det är påsklov. Det är väl därför jag pratar med dig om möss. Vi får väl se vad det samtalet från regeringskansliet ger något mer substantiellt av nyhetsvärde.
Kanske fanns det också en tanke på att ta en paus och glömma pandemin för ett tag. Men själva tillvaron här vid köksbordet blir å andra sidan i sig en manifestation av inskränkningar och isolering, så det var misslyckat. Men entitan verkar lyckligt ovetande.
Under en promenad ser vi att midsommarstången fortfarande sitter uppe på ängen i grannområdet. Ett sånt slarv kanske man får ha överseende med i dessa tider. Men det går inte att utifrån de grå torra björkkvistarna bedöma om den blivit stående i ett eller två år. På vägen tillbaks pratar vi om de verkligen kan ha firat tillsammans förra sommaren. Var det ens tillåtet? Eller kanske var det bara någon som helt solitärt inte stod ut med tanken att bryta en tradition som sommargästerna upprätthållit sen 1974?
Men jag avskyr den småaktiga misstänksamheten hos mig själv. Det är samma som när det med usch och fy postas bilder på folk som trängs i olika asociala kanaler. Bilder där teleobjektivet förvrängt perspektivet. Självklart är många av de inskränkningar som görs nödvändiga – jag har inte helt tappat sans och balans här bland möss och entitor. Men moraliserandet säger någonting om vad pandemin gjort med oss mentalt. Och det skrämmer mig lite.
Veckans stora nyhet borde rimligen ha varit att regeringen aviserat en förlängning av den tillfälliga pandemilag, som gäller till slutet av september, till januari 2022. Det är ingen liten sak. Det handlar om omfattande inskränkningar i vår grundläggande frihet. Det är restriktioner som leder till raserade livsverk, arbetslöshet och mental ohälsa. Det är inskränkningar av demonstrationsrätt och fri rörlighet så viktiga att de skrivits in i grundlagen. Självklart måste det gå att tillfälligt begränsa vår grundlagsstadgade frihet för att bekämpa en mycket allvarlig pandemi. Men att det sker nästan obemärkt säger något om var vi hamnat, eller åtminstone riskerar att hamna.
Här finns en oreflekterad auktoritetstro som inte bådar gott inför nästa kris. Pandemin kan ju i bästa fall fungera som en generalrepetition inför klimatkrisens ännu större utmaningar. Där behöver marknadens aktörer tydliga grundregler som garanterar att mindre nogräknade konkurrenter inte smiter från sin del. Men den verkliga förändringen sker när vi vågar utmana invanda mönster. Och jag vet inte riktigt om det är ditåt vi styr just för tillfället.
Energidebattsajten Second Opinion skriver intressant om hur Bundesrechnungshof, typ tyska Riksrevisionen, varnar för hur den tyska energiomställningen Energiewende kan innebära ofantliga kostnader för konsumenterna och hota systemsäkerheten. Liknande problem finns i Sverige när vi satsar på förnybart. Detta är, precis som corona-inskränkningar, något vi självklart måste förhålla oss till. Men jag anar en risk att intressanta projekt, som exempelvis Castellums, kring hur slutkunden kan bidra till flexibilitet i elsystemet fallerar på bekostnad av ett ensidigt fokus på storskalig energitillförsel.
Är det långsökt och alltför pessimistiskt att koppla detta till hur pandemin får oss att fyrkantigt stillatigande acceptera inskränkningar i demokratin? Ja, förmodligen … men nu behöver småfåglarna verkligen få påfyllt.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
