Minnesbilder som tonar fram under Förintelsens minnesdag får Fastighetstidningens Erik Hörnkvist att fundera över vad som sker med våra förutsättningar att minnas alls.
Idag är redan igår och vi är säkert redan på väg åt något annat håll. Men när jag skriver är det fortfarande Förintelsens minnesdag och jag försöker göra vad vi är förpliktigade till denna dag. Jag sträcker mig efter minnet av ett minne. Men jag driver bort mot tankar om vår förmåga att minnas alls.
Kanske är det en vecka i covid-exil som får allt att flyta samman. Men jag funderar på hur allt jag lyckas minnas är så starkt kopplat till en tid och rum. En tid och rum som på så många sätt känns som att det blir allt mer diffust i det post corona-samhälle vi är på väg mot. Eller så är det bara febern som ännu inte släppt.
[ Annons ]
Jag minns nycklarna Ferenc Göndör plockade fram som svar på frågan vad som nu var viktigast för honom: ”De här – mitt hem.”
Jag tänker såklart på Emerich Roth som nyligen lämnade oss. När han besökte skolan där jag då var lärare. Det var länge sedan. Efter hans föreläsning kom en flicka i klassen fram. Hon var orolig för att hennes tvillingbror verkade lockas av de nynazister som då var på frammarsch (och som tyvärr kom att marschera långt vidare). Emerich ändrade direkt i sitt schema, så att vi kunde arrangera ett samtal med syskon och föräldrar. Inget påtvingat. Inget skuldbeläggande. Bara enorm värme och engagemang. Det som tydligast träder fram ur minnet är klassrummets lätta möblemang, designat för att enkelt kunna flyttas runt. Men just då hade det behövts stadigare bänkar och stolar att hålla sig i.
Jag minns Hédi Fried som tonårstjejen, hennes barnbarn, längst bak i klassrummet där den låga solen letade sig in. Att en skärva liv sparats för att tonårstruligt kunna gnabbas om att spotta ut tuggummit var ett löfte om liv som inte fick brytas.
Jag minns alla böckerna på professor Klas Åmarks rum när jag intervjuade honom i ett försök att förstå det ”ovetbara”. Eftersom det blev det första jag fick publicerat gör jag mig omaket att leta upp ett gulnat exemplar av studenttidningen Gaudeamus för att se om jag Klas Åmark sa samma sak som fastnat i mitt minne av rummet.
”För mig finns det en sådan gräns. Det är viktigt att skilja mellan att förklara och att förstå. När det gäller förståelse så menar jag att det inte bara finns, utan bör finnas en gräns. Det kan finnas en risk i att försöka förklara det yttersta våldet, det är bättre att acceptera att det är obegripligt. Det handlar om människor som gått över en gräns som inte är rationellt åtkomlig för andra människor. Vi kan inte begripa utan att själva vara på glid utför. Kan man förstå ondskan utan att själv vara ond?”
En fråga som får hänga kvar obesvarad.
Ola Larsmo skriver intressant i DN om vi ska minnas Förintelsen nu när de som kan vittna börjar bli så få. Det finns en debatt kring begreppet ”minneskultur”. Vilken minnesakt, när det rena personliga vittnesmålet inte finns, blir en förfalskning och vilken bör vi se som äkta? Eller kan de monument vi reser istället bli en ursäkt att glömma – en signal att läxan är gjord, dags att gå vidare.
Viktiga frågor om tid och rum. För vi måste klara av att minnas, även om vi just nu har mest fokus framåt.
Ni får ursäkta, jag är fortfarande lite dimmig. Den gångna veckan har jag bara upplevt min omvärld digitalt – familjekontakten har skett via sms då vi inte orkat skrika genom den stängda sovrumsdörren. Och jag märker att jag inte ens minns vad jag gjorde igår.
Min inre redaktör inflikar att jag måste förtydliga kopplingarna. Men jag känner att det helt enkelt inte går i samma text som Förintelsen. Det har varit så motbjudande att se antivaccin- och anticorona-rörelsen använda gula stjärnor som symbol för att framställa sig själva som lika utsatta. Så jag låter otydligheten bli en dygd.
Så det får räcka med en iakttagelse av tankarnas riktning. Kanske bara fragment från isoleringen en viktig dag. Eller så kanske vi faktiskt kommer att behöva fundera på om vår förmåga att minnas påverkas av den utveckling vi har framför oss.
Minnas måste vi.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
