Temperaturen i klimatdebatten har skruvats upp rejält. Fastighetstidningens redaktionschef menar att det bara är en föraning inför de insatser som behövs för att bygga bort översvämningshoten.
Tala för allt i världen inte om vädret!
Som ansvarstagande redaktör är det min skyldighet att korrigera det budskap vi bidrog till att sprida i våras. Det när vi skildrade hur fastighetsägare på olika vis arbetar för att knyta de tunna band som håller samman oss samhällsindivider än starkare. I dessa texter betonades småpratets betydelse. I samband med detta rekommenderades vädret, traditionellt betraktat som kallpratets moder, som en ofarlig tunglossare. Men under sommarens regntunga skyar har samtalsämnet förvandlats till en bedräglig gungfly.
[ Annons ]
I sedvanlig ordning har Lena Andersson levererat en krönika där några bråkar om vad (!) den handlar om. Och några bråkar om vad (?) den handlar om.
Temat för hennes text är vad hon menar vara en skarp kontrast mellan en ganska vanlig trist svensk sommar, inklusive flykt till bara helt normalt varmare breddgrader, och ett – enligt henne – överdrivet medialt klimatnarrativ.
Det blir en ganska speciell debatt eftersom den till stor del går ut på att förklara för motståndaren att hen inte förstår vad det är man debatterar.
Tolkningar som att det handlar om att medierna med medveten obalans späder på läsarnas klimatångest för egen vinning skull blir lätt konspiratoriska och därför närmast omöjliga att motbevisa. IPCC:s nya boss Jim Skea lyfts fram som exempel på rim och reson. Han betonar att det inte betyder jordens omedelbara undergång om vi inte klarar 1,5 graders målet. Jim Skea varnar för att ett sådant budskap gör oss paralyserade och oförmögna att ta tag i de åtgärder som krävs. För han betonar samtidigt att vi kommer ställas inför allvarliga problem och sociala spänningar om vi missar klimatmålen.
Jag är ju inte bättre än någon annan och går på ren känsla istället för gedigen mediaanalys. Men det är min bestämda uppfattning att det också är den bild som vanligen förmedlas i svensk press.
Sen finns det vissa praktiska perspektiv på det hela. Lena Andersson efterlyser att de till synes extrema väderhändelser vi nu upplever ska sättas i perspektiv mot historiska väderhändelser. Den som är särskilt intresserad av det forskningsfält som kallas extremväderattribution rekommenderas en DN-journalisten Peter Alestigs twittertråd med föredömliga källhänvisningar. Kontentan är att översvämningskatastrofer och andra extrema väderhändelser blivit mer sannolikt av människans utsläpp – men hade också kunnat inträffa historiskt. På denna karta kan man se exempel på extrema väderhändelser med koppling till mänsklig påverkan (röda) och de utan sådan koppling (blå).
Det är tydligt hur de röda plupparna dominerar. Men det betyder naturligtvis att en och annan blå plupp kan ha slunkit igenom som mänskligt förorsakad i nyhetsrapporteringen. Det finns alltid anledning att bli bättre.
Extremväderattribution bidrar således med viktiga insikter. Men ur ett strikt journalistiskt perspektiv finns det vissa praktiska aspekter. När vi exempelvis i Fastighetstidningen skriver: ”den typ av naturskador som experter menar kommer bli allt vanligare som en följd av klimatförändringar” gör vi naturligtvis en förenkling. Men kan bli något omständligt att ge sig in på extremväderattributions område innan man drar – den möjligen alarmistiska – slutsatsen att en hel jäkla massa saker måste göras tämligen omgående.
Min gissning är också att man som fastighetsägare resonerar att, även om klimatmodellernas prognoser är avancerade gissningar som ibland framställs som tvärsäkra, så går man på det senare. De möjliga skadekostnaderna är så stora, oddsen för att det trots allt kan ske ganska låga.
En dryg veckas storm i den svenska tyckonomin ger en tydlig prognos på att vi bör räkna med höjd konfliktnivå när det nu börjar bli dags att ta den riktigt stora smällen. Om man ska tolka Lena Andersson som att det går att vara orolig för klimatförändringarna men att de behöver mötas på ett annat sätt än vad som är konsensus – ja då finns där en viktig poäng.
Sverige har under åtskilliga decennier skjutit på underhåll och investeringar i vatten- och avloppssystem. Enligt Svenskt Vattens beräkningar handlar det om 560 miljarder kronor som behöver investeras fram till 2040. Och det räcker inte. Det går inte att gräva upp hela landet för rör som är dimensionerade för så stora regnmängder som sannolikt lär drabba oss. Vi måste bygga om gator för att leda bort vattenmängderna.
Vi måste avsätta parkmark, fotbollsplaner och stora parkeringsytor där vatten fördröjs eller magasineras. Hellre det än att det rinner in i huset – men räkna med rop om alarmism, förtöj för storm. Eftersom det enda vi har att förlita oss på är just prognoser får vi räkna med att det lokalt görs jätteinvesteringar som på överskådlig tid aldrig kommer till verklig användning –rubrik: ”Plöjde ner miljoner för att skydda sig mot skyfall – nu lider de i torkan.”
Så, ja, här behövs det verkligen en mångfald av perspektiv. På DN Debatt menar seniorekonomen Klas Eklund att pendeln svängt från liberalisering till önskan om mer statliga ingrepp i ekonomin. En kravspecifikation som kommer från både höger och vänster. Det stämmer ganska väl in på debatten kring hur vi ska klimatsäkra samhället. Till viss del är det rationellt. Som Klas Eklund skriver: ”Statliga ingrepp kan under vissa förutsättningar ge lösningar som är överlägsna de rena marknadsutfallen. Skälen kan vara att marknaderna inte rätt prissätter osäkra klimatutfall, säkerhetspolitiska hot eller teknisk utveckling.”
Även om de lösningar som måste till kan te sig ganska enkla, om än dyra, så tror jag att det kommer krävas en hel del kreativitet. Och då är marknadslösningar i regel överlägsna. Men inte minst är marknaden att föredra för att skapa acceptans kring lösningarna. Ska staten ta hela notan får vi nog räkna med att staten också vill bestämma över lösningarna. Det tror jag inte alltid är optimalt.
Själv tänkte jag ge mej ut i svampskogen. Och jag hoppas att det blir… eh… väder.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
