Fastighetstidningens redaktionschef blev brutalt påmind om det öppna samtalets värde. Inte minst nödvändigt när vi måste hitta nya lösningar på bostadsmarknadens problem,
Jag öppnade fönstret när den första nyhetsflashen kom. En ganska naturlig reaktion när allt är så nära som i Almedalen. Någon hade blivit knivskuren på torget bara något kvarter bort. Men nyheter sprids fortare digitalt än genom medeltida gränder. Nedanför oss fortsatte Visby att surra vidare så där trivsamt som det alltid gör under Almedalsveckan.
På båten hem några timmar senare hade jag tänkt få ihop några sarkastiska rader om att ha genomlidit dagar av prat utan stringenta besked. Att försöka få till rubrik och ingress på ett referat från ett bostadspolitiskt Almedalsseminarium kräver onekligen sina krumbukter.
[ Annons ]
När jag bad Heimstadens Kent Persson sammanfatta var han av samma åsikt. Från branschen tyckte han sig dock märka ett ökande intresse att diskutera lösningar på de stora utmaningar vi står inför. Det medan politiken är närmast pinsamt passiv. Tyst är man inte, men det vara som att man spelade upp en repig skiva med gårdagens hits på seminarium efter seminarium.
Det kändes som en lämpligt syrligt tack-och-hej-nu-går-jag-på-semester.
Men så kom nästa flash. Den knivhuggna kvinnan hade avlidit. Det var Ing-Marie Wieselgren, SKR:s psykatrisamordnare, som mördades mitt i Visby. Även om det mest verkar handla om psykisk ohälsa i kombination med droger går det inte att bortse från att förövaren var aktiv nazist. Våldet finns så tydligt där.
Då slog det mig hur otroligt viktigt det där pratet trots allt är.
Det är egentligen för tidigt. Det inträffade är en tragedi i sig. Främst för de som stod Ing-Marie Wieselgren allra närmast. Men det är också en tragedi för det öppna och vänliga Almedalen.
Det är för tidigt att säga om det är värt det. Men svaret måste ändå bli att sluta upp kring den demokratiska öppenheten. Våldet kommer aldrig att kunna stoppas helt. Men vi måste fortsätta bygga ett samhälle förenar trygghetslösningar med frihet. Vi kommer att fortsätta vingla framåt, och det kräver ett ständigt fortsatt demokratiskt samtal. Det var just det surret som hördes genom fönstret.
Visst kan det vara frustrerande att lyssna på upprepningar som leder just ingenstans. Men kanske är det en nödvändig förövning inför en höst med viktig bostadspolitisk debatt. Förhoppningsvis då också något mer lösningsinriktad .
Kent Persson berörde bland annat ”svåra frågor som social hållbarhet, bostadslöshet, hur vi ska renovera hållbart och bygga det som människor har råd att efterfråga.”. Han menar att vi på allvar måste våga diskutera särlösningar och släppa beröringsskräcken med allt som kan definieras social housing – nej det måste inte utformas som ”moderna statarlängor” eller ”särskilt utpekade områden”.
Till det kan nog läggas en tuff debatt om hur fastighetsägare ska agera för att skapa trygga och säkra områden. En utredning som ska göra det lättare att vräka kriminella är tillsatt. Den är efterfrågad, men kommer såklart att dröja. Men samtidigt som fastighetsbolagen (förhoppningsvis) kommer att få bättre verktyg för att kunna agera, så tror jag också att vi kommer att höra en viss frustration när politikens krav på snabba lösningar kolliderar med verkligheten. I den politiska verklighetsuppfattningen ska gängbrottsligheten vara knäckt senast efter halva mandatperioden . Men de som arbetar närmast problemen har en tidshorisont betydligt längre än en hel mandatperiod. Det skulle inte förvåna mig om vi kommer att se exempel där fastighetsbolag reagerar mot krav på att de ska agera på ett sätt som står i konflikt med långsiktighet.
Men det får vänta. Fastighetstidningen gör nu ett sommaruppehåll och är tillbaks en bit in i augusti.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
