– bland stryker jag med fingrarna över den ärgade mässingen och tänker att jag borde göra ett nytt försök. Foto: Erik Hörnkvist
Publicerat 23 april, 2021

Helgtankar: Ett eko från Årstaviken

Utan att ens ha hunnit se ljus- och ljudinstallationerna kastas Fastighetstidningens Erik Hörnkvist 20 år tillbaks i tiden och hör tonerna från en både avlägsen och nära trumpet.

Jag behövde bara se avsändarens namn för att trumpetstötarna åter skulle eka mellan Årstavikens berg. Att musikern Håkan Lidbo hörde av sig om ett spännande konstprojekt, tillsammans med bland annat Vasakronan, var ju kul i sig. Jag ringde upp för att få veta mer. Men först var vi tvungna att prata om Alex – och om trumpeten som jag nästan kan röra vid där jag sitter just nu.

Jag kände egentligen aldrig Alex van Heerden. Han dök upp en sommar. Sen försvann han. Hans avlagda trumpet blev kvar här. Ibland stryker jag med fingrarna över den ärgade mässingen och tänker att jag borde göra ett nytt försök. Alex lärde mig att spela de första tonerna i Amazing Grace. Men det var länge sen. Nu går det inte längre.

[ Annons ]

Alex van Heerden dog i en bilolycka i Kapstaden 2009. Vi hade ingen kontakt när det hände. Jag tror att jag av ren slump läste om vad som hänt ganska långt efteråt. Så blir det ibland.

Jag har alltid trott att det var i Håkan Lidbos studio som avskedsfesten för Alex var. Håkan sa att det var några vänners studio, men jag tror att han var där. Alex och jag pratade om att försöka ses i Sydafrika. Eller på någon annan plats. Alex var en nomad. Men annat kom emellan – livet, I guess.

Alex kom dock tillbaks till Sverige flera gånger för att spela på festivaler, och inte minst för att göra skivor med Håkan Lidbo.

– Han var en så otroligt musikalisk människa, det är en stor sorg att han inte finns längre. Han är en av mina största inspiratörer, både som musiker och i livet i stort, säger Håkan Lidbo när vi nu långt efteråt pratar om en människa som var väldigt lätt att älska.

Jag vet egentligen inte hur Alex hamnade i Stockholm den där sommaren 2000. Jag tror att han var trött på både musikscenen och våldet i Sydafrika. Och så ville han partaja och festa. Jag var väl partner in crime i det sista. Vi pratade nog egentligen aldrig så mycket om varifrån han kom. Så det har jag googlat i efterhand.

Alex började spela trumpet för att komma undan militärtjänsten under apartheidregimen. Han blev snabbt bra. Riktigt jävla bra. Det finns underbara klipp när den spinkiga vita killen med sitt stora leende spelar med Cape Jazz Band, eller med den sydafrikanske jazzstjärnan Robbi Jansen, på festivaler runt om i världen.

Alex drog vidare ut på den sydafrikanska landsbygden, nu med dragspelet över axeln, i jakt på sina egna musikaliska rötter. Med sitt band Gramadoelas, en av de första grupperna som överbryggade det kulturella gapet i Kapstaden, spelade han ”psykadelisk vastrap”. Denna afrikanska folkmusik är fortfarande så outforskad att det inte ens finns inte en wiki-sida, Vill man lära sig med finns ett youtubeklipp där Alex berättar.

När jag hör entusiasmen i hans röst minns jag hur han ville få mig att förstå hur hans elektroniska musik inspirerad av insekters ljud skulle låta. Jag sa väl nåt i stil med ”Sure Alex, let´s hit the the bar.” Jag tror att det blev nån av skivorna med Håkan Lidbo sen. Men jag kan ha fel där – det är inte helt lätt att följa Ales elektroniska spår på internet.

Det var säkert nån sån kväll vi kom överens om att jag skulle köpa Alex gamla trumpet om han lärde mig att spela. En sommarkväll åkte vi ut i min gamla träsnipa (den har också försvunnit ur mitt liv). Mitt ute i Årstaviken kastade vi ankar. När jag inte orkade tuta längre bad jag Alex spela. Jag minns fortfarande den glimrande fascinationen i Alex ögon när han hörde ekot från sluttningarna intill. Han spelade mot sitt eget eko, och i inandningspauserna kunde jag höra hur sorlet från promenadstråket längs med på Södermalm tystnade. När han slutade kom applåderna.

Jag berättar för Håkan Lidbo om hur ett spår, !haken !kung”, på deras gemensamma skiva ”Simple, Eenvoudig, Enkelt” alltid tar mig tillbaks till den där magiska sommarkvällen. Över Håkan Lidbos uppbrutna beats låter Alex trumpet som ekot från en ödslig mistlur. Eftersom Alex trodde på magi så kan det mycket väl ha varit hans Årstaviken-serenad som långt senare fastnade på band.

Jag får kämpa mig tillbaks till ett här och nu. Kanske borde jag egentligen ha skrivit om veckans stora grej – taxonomin? Men det har redan avhandlats ypperligt av Mattias Goldmann. Han är mitt-i-prick när han förklarar varför taxonomin är EU:s motsvarighet till Slussenbygget.

Men jag var liksom tvungen att få ur mig det här. Och när jag frågar Håkan Lidbo om hans konstinstallation har något mer syfte säger han att det bara handlar om att skapa en upplevelse.

– Det är ungefär som att man tittar på havet. Vågorna kommer och går. Det betyder inget. Men samtidigt kan man sitta och titta hur länge som helst. För att det säger något om den plats vi lever på. Vi tittar på havet för att förstå vår värld. Ljud- och ljuskonst kanske säger något om hur vi förhåller oss till varandra – på samma sätt som havet säger något om månen och gravitation.

Eller om Alex. Och det utan att jag ens har varit nere på stan och tittat på installationen. Det ska jag göra i helgen.

Och jag vet vad jag kommer att tänka på.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]