[ Annons ]

Foto: Shutterstock
Publicerat 7 maj, 2021

Helgtankar: En orkan av munkar

Det är med sockerkladdiga fingrar fastighetstidningens Erik Hörnkvist ger sig i kast med frågan om vad tomma stadskärnor kan och bör fyllas med.

I stormens öga. Det blev rubriken på Fastighetstidningens intervju med Vasakronans vd Johanna Skogestig. Stormen är i detta fall – surprise, surprise! – pandemin.

För hon var verkligen mitt i stormen. Det första oroliga samtalet hemifrån huvudkontoret tog hon emot i en fullsatt gondol i Österrike där hon firade sportlovet. Och när en passagerare på planet hem några dagar senare bekräftats smittad satte hon sig i karantän. Därifrån fick hon höra om hyresgäster som ringde i panik för att de hade svårt att betala hyran för andra kvartalet.

[ Annons ]

Men i stormens öga råder det ju i själva verket lugn och stillhet. Eller som Johanna Skogestig själv säger:

– Det är klart att effekten kan bli en ökad rotation av hyresgäster och därmed vissa omställningsvakanser framöver, men vi är rätt positionerade för framtiden med våra centrala fastigheter och flexibla lösningar.

Så säger de flesta i hennes position just nu. Allt annat vore tjänstefel. Men man kan ju undra om de verkligen är så där supercoola.

En annan metafor, som hade kunnat matcha bilden där Johanna Skogestig sitter i en rund sittmöbel, hade kunnat vara: I en munk med ett hål i mitten. Det skulle då egentligen inte syftat på flottyrbakverket i sig – utan just hålet. I denna liknelse: snarare tomhet än lugn.

I veckan skrev Dagens Nyheters Katrine Marçal om hur London riskerar att förvandlas till en munk med ett stort hål i mitten. I stadens mitt har flera av de stora varuhusen gått i konkurs, men i utkanten blomstrar affärerna. Hon skriver:

”Att gå runt centrala London när staden var stängd var som att titta på ett stort och sårat djur som bara låg där.”

Huvudstadens ekonomi bygger på kontorsarbetarna. Att 43 procent arbetade hemma under förra året, enligt den brittiska statistiska centralbyrån ONS, slog hårt. I London verkar ingen tro att kontorsarbetet någonsin kommer att bli vad det än gång var. Det betyder att butiker, restauranger och kaféer försvinner i centrala London, samtidigt som nya öppnar nya längre ut där arbetet numera sker. Ett bakverk med hål i mitten alltså.

Att jag är väldigt förtjust i munkar behöver såklart inte betyda att liknelsen gäller även svenska storstäder. Men jag tycker nog att man bör förbereda sig. Det intressanta blir då frågan som Katrine Marçal ställer i slutet av sin text: ”Hålet i mitten kommer att fyllas med något. Frågan är bara vad.”

Jag är inte sockerbagare nog att uttala mig om detta. Men här kommer ändå mina tre tankar om hålet i munken:

1. Acceptera hålet! Det går inte en vecka utan ett seminarium om hur fortsatt viktiga kontoren kommer vara som mötesplatser. Så kan det vara. Men behovet av yta kommer att minska. Då krävs det innovation. Om jag satt på de nya smarta affärslösningarna skulle jag casha in och inte sitta här. Nu skriver jag för att tänka, så förvänta dig ingen slutsats.

De flesta talar om fortsatt och ännu mer digitalisering. Jag tror att vi måste pusha oss ett steg bortom det. Jag saknar ett ord för att vara digitalt trött, men därmed inte en bakåtsträvande luddit (googla om du skolkade genomgången av industriella revolutionen). För jag kan inte komma undan tanken att vi just nu står och stampar i en digital medeltid. Det kan väl inte vara meningen att livet ska utspela sig i ett estetiskt undermåligt teamsmöte? Ja, det är en fullt rimlig invändning att hävda att jag i själva verket liter av grav förändringsångest. Men jag inbillar mig att jag kan skymta något annat i horisonten. Ett liv som i hög grad säkert är jättedigitalt – men inte märks.

Här ryms samma känsla av frustration som jag känner inför filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans, som jag ständigt återkommer till. Dels handlar det om att jag är lite för lat för att helt förstå referenserna till filosoferna Cusanus, Bruno och Descartes. Men dels också att jag inte bara vill ha filosofi, utan lösningarna på den ”förpappring” som Jonna Bornemark ger sig på i boken. Alltså den administrativa organism vi skapat där arbetet ständigt skyms av arbetet med hur arbetet ska gå till.

Hänger du med? Det gör inte jag. Men var alltså öppen för att fylla hålet med den innovation vi än bara kan ana som en pust från munkfritösen.

2. Fuska inte, tänk brett kring innovation. Här tar vi åter hjälp av Katrine Marçal och då hennes bok Att uppfinna världen. Den intervju vi gjorde med henne fungerar som läsinstruktion för fastighetsbranschen. Boken handlar alltså om hur könsrollerna – mer exakt mansrollen – genom historien stått i vägen för teknisk utveckling. Ett mer nutida exempel vi pratar om i intervjun är att 99 procent av allt riskkapital i Sverige går till män. Det innebär många missade möjligheter till innovation.

3. Fyll hålet med grönt. Katrine Marçal nämner tankesmedjan Chatham House vision där Picadilly Circus förvandlats till en grön park med solstolar. Nog för att vi behöver få in mer mikrogrönska i stadskärnorna. Men mitt tips är att verkligen försöka förstå stadens koppling till landet i en mer modern kontext. Alltså att återigen förstå varför staden blev en stad från allra första början. För det historiska perspektivet på den urbana krisen rekommenderas förra veckans samtal med historikerna Christopher O’Regan och Håkan Forsell.

Eller så ger man bara fan i att krångla till det och tar det cool i stormens öga. Det kan mycket väl vara det kloka alternativet.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]