Denna vecka går det inte att undvika havregrynsgate. Fastighetstidningens Erik Hörnkvist gör en ansats att koka ihop det till ett recept för en snedvriden bostadsmarknad.
Under de senaste nio åren har vi haft borgerlig regering i sju månader – och redan har det tapetserats om. Eller kanske så här: Under de senaste nittioett åren har vi haft socialdemokratiskt styre i sjuttiotre och ett halvt – ändå duger inte den kommunala tapeten.
I parkett finns knappt någon estetik vilket gör dem irrelevanta i relation till stilideal, och nu är det stilideal det talas om, inte golvvärme, inte ytskikt. Stilideal avhjälps genom dekoration som kommer av pynt, främst från virkade dukar och bonader.
[ Annons ]
Väldigt tramsigt. Jag vet. Idén att göra någon slags pastisch på Lena Anderssons krönika med rubriken ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”, framstår, efter en veckas överkokt debatt, som en allt sämre idé.
Men i den redaktionella diskussionen kring hur kommunala Halmstads Fastigheter fimpade upplägget där det boende själva fick bestämma över det inre underhållet – detta eftersom nya tapeter fick större prioritet än nödvändig upprustning – så gick det inte att låta bli att fundera på vad Lena Andersson hade gjort av hyrestagares vanvård och oförmåga att sköta ett hushåll.
Kan jag möjligen göra någon slags poäng av att vi behöver lära oss att hantera denna typ av text? Det är just bara text – inte ett människofientligt dekret. Naturligtvis var det en utstuderat kylig text. Men svaret bör för den skull inte bli ett demoniserande av Lena Andersson som en synnerligen ondskefull person. Kanske var det just den texten som behövdes för att kicka igång en välbehövlig diskussion om ojämlikhet?
Å andra sidan går det inte att som vissa hävda att hennes text enbart går ut på att korrigera en politisk retorik som blivit alltför vanlig. Att politiken drar alltmer åt det känslomässigt spekulativa. Möjligen att den vinkeln var ursprungssyftet. Men kanske att hon denna gång blev lite för förtjust i excelövningen med kalorier och kronor i staplarna att lingvistikfrågan glömdes bort.
Det är svårt att veta. Jag måste erkänna att jag förhåller mig till Lena Andersons texter på samma sätt som till havregrynsgröt (trots en vecka med goda kostråd förblir cappuccino och croissant mitt frukostideal). Hon kan svinga åt vilket håll som helst och ibland begriper jag inte det minsta vad hon pratar om. Det är svårsmält, men det finns ett näringsriktigt innehåll som gör gott.
Intervjuad i SvD:s ledarpodd bemöter Lena Andersson anklagelserna om klassförakt med att skötsamheten traditionellt varit en del av arbetarklassrörelsen. Självdisciplin, bildning och långsiktig planering var en viktig del av folkrörelserna kring förra sekelskiftet. Där finns en poäng om hur varje antydan om att man själv borde ta tag i sin situation i samtiden blir till en identitetspolitisk förolämpning. Å andra sidan var det då en skötsamhet inifrån egna behov och ambitioner. En karaktärsdanande text om kornvälling i SvD då, av säg Verner von Heidenstam, hade nog gett mest gett klasshatet ytterligare näring.
Tyvärr blev det inte en debatt om lösningarna, utan mer om ifall det definitionsmässigt finns hungriga barn eller inte.
Tyvärr blev det inte en debatt om lösningarna, utan mer om ifall det definitionsmässigt finns hungriga barn eller inte. En diskussion snarast på metanivå som vare sig mättar intellektuell eller fysisk hunger.
Återigen – en debatt om ojämlikhet vore välbehövlig. Inte minst då den ges så vitt skilda betydelser att begreppet ofta missförstås och missbrukas. Att vilja diskutera ojämlikhet betyder inte per automatik att alla ska ha det lika bra – eller lika dåligt. Marknadslösningar är toppen när de bästa idéerna ställs mot varandra. Men då måste spelreglerna vara samma för alla.
Det tydligaste exemplet på att så alltför ofta inte är fallet är bostadsmarknaden med växande strukturell hemlöshet. Här kan receptet omöjligen vara att enbart peka på det egna ansvaret. Här finns inga för alla överkomliga femkilossäckar ris som mättar behoven.
De strukturella problemen blev tydliga när bostadsforskaren Martin Grander i veckan redogjorde för sin rapport ”Den kommunala allmännyttan – fyra motsägelser och vägval för framtida bostadsförsörjning”. En allmännytta som varit ett viktigt fundament för allas rätt till en bra bostad. Men där förutsättningarna till stor del förändrats.
Han visade bland annat hur allmännyttans andel av det sammantagna beståndet kraftigt minskat. Som han påpekade har en stor andel allmännytta inget egenvärde i sig. Men det är ett helt segment av det billigare beståndet som sålts och renoverats bort. Kraven på neutralitet mellan upplåtelseformerna leder också till relativt strikta krav på inkomst eller förvärvsarbete. Det samtidigt som allmännyttan tar en stor del av de sociala kontrakten. Däremellan en blind fläck – hushåll som inte har ekonomiska resurser att klara sin bostadsförsörjning och inte heller är berättigade till boendeinsatser från socialtjänsten. Den generella politiken lever bevisligen inte upp till sitt namn.
Under den efterföljande diskussionen var det intressant att höra hur även det privata vill ta ett stort allmännyttigt ansvar. Ett exempel är Martin Lindvalls påpekanden om hur ett återinfört investeringsstöd, i den nya riktning som Martin Grander förslår, måsta utformas så att inte mindre privata bolag missgynnas.
Kanske att det finns ett visst hopp om en mindre grötig ojämlikhetsdebatt här.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
