Precis som merparten av Uppsalaborna frågar sig Fastighetstidningens redaktionschef: ”Vad är frågan?” Mest liknar det en smitväg när byggandet rasar i botten.
Fader Künkel passerar övergångsstället vid Medborgarplatsen klädd i sin svarta kaftan. Jag tänker att han nog skriver orden i en predikan som ingen kommer att höra.
Det slår om till grönt. Jag cyklar vidare och funderar på en mässa om svensk arkitekturpolitik.
[ Annons ]
Ett krönikeämne skänkt från ovan, och kopplingarna är såklart inte osökta alls.
Tobias Olsson hade ännu inte blivit Sveriges Arkitekters förbundsdirektör när jag mötte honom första gången. Då var han styrelseledamot i Bostadsrättsföreningen Josephinagårdens styrelse. Fastighetstidningen följde arbetet i föreningen under ett år. Ovanför dörren till ett våningsplan i bostadsrättsföreningen stod att läsa: ”Nada te turbe. Nada te espante, Solo Dios basta” (Ingenting stör dig, inget skrämmer dig, Gud allena är nog).
Detta var troligen landets enda bostadsrättsförening med nunnebostäder (utflyttade nu). En trappa ner huserade Katolska folkhögskolan där vi lyssnade till fader Marcus Künkels mässa enligt den gregorianska riten, alltså den äldre traditionella gudstjänsten på latin.
Och, ja, såklart det är Paul McCartney som viskar versen i Eleanor Rigby medan jag cyklar nerför Götgatsbacken:
Father McKenzie writing the words of a sermon that no one will hear.
Ingen kommer undan politiken för att man är servil och snäll. Men inte just idag bara. Det är trycklämningsvecka. Det är då jag försöker slinka undan med att skriva om pop, svampplockning och … ja jag vet… Bowie igen. Eller kanske om Uppsala?
Med en dotter som just flyttat in i första egna studentlägenheten finns det kanske nåt där att spinna vidare kring?
Men då kommer Uppsala och gör kaos i min hjärna.
Det är alltså klart att Uppsalaborna ska ta ställning till följande i en folkomröstning:
Ska Uppsala kommun satsa mer på ett ökat bostadsbyggande och samhällsutveckling i de tätorter utanför Uppsala stad som ligger utmed tågspåren Ostkustbanan och Dalabanan och mindre i Uppsala stad?
Vasaruattdusasaru?
En helt obegriplig frågeställning.
Vad är samhällsutveckling?
Vad är satsa mer och ökat? En till Attefallare i Vattholma?
Och om någon händelsevis tycker att det borde byggas både i tätorter utanför Uppsala stad och inne i stan? Finns det någon Linje 2?
Det är alltså Socialdemokraterna och Utvecklingspartiet demokraterna som har kommit överens om att förvirra kommuninvånarna. Mest av allt liknar det en Zenbuddistisk gåta för att undersöka det inre medvetandet: Vad är ljudet av en hand som klappar? Glöm inte att just din röst är viktig!
Folkomröstningen skulle ursprungligen handla om spårväg. Det kan man väl visserligen säga ja eller nej till. Men det är en dum idé från början ändå. Hur ska resultatet tolkas? I hur många generationer gäller det?
I detta fall handlar det enbart om att lösa en politisk knut efter att ett nytt politiskt styre tillträtt. Det är inte demokrati, det är feghet. Och, ursäkta, satans så slappt.
Min dotter ska nu alltså vara med och avgöra om det ska byggas längs några räls hon inte har den blekaste om var och vart de går. Sannolikheten är nog större att hon flyttar tillbaks till Stockholm, eller vart som helst egentligen, än att hon bosätter sig i Järlåsa efter examen. Det rimliga är såklart att hon skippar den här röstsedeln i samband med EU-valet nästa sommar.
Å andra sidan – vilken minoritet är det då som dominerar detta val? Jag kan inte undgå en liten röst (nä det är inte Paul McCartneys nu) som viskar NIMBY. De lite mer lagom och rimligt engagerade medborgarna har fullt upp med annat – möjligen europeiska ödesfrågor.
Den stora frågan just nu är om det kan byggas alls. Det är där det politiska ansvaret bör ligga. Som av en händelse så var det värst i Uppsala, med en nedgång på hela 90 procent, när SCB nyligen sammanställde byggsiffrorna.
I värsta fall blir folkomröstningar av det här slaget ett sätt att smyga ut bakvägen från kommunfullmäktige när byggsiffrorna är nere på noll.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
