Eftersom bostäder inte nämndes en enda gång i Ulf Kristerssons regeringsförklaring så ägnar fastighetstidningens redaktionschef naturligtvis åtskilliga rader åt denna mandatperiods bostadspolitik.
Om jag förra veckan hemföll åt talmystik och att tolka stora tal så gör jag nu ett försök att utläsa den totala intighet som bostadspolitik numera är.
Inte minst manifesterade sig detta vakuum i tisdagens regeringsförklaring. Ulf Kristersson tog dryga 50 minuter på sig. En enda gång nämndes bostäder. Då för att konstatera att bostadssegregation är en effekt av bristande integration. Inte heller Tidöavtalet bjuder på bostadspolitik.
[ Annons ]
Är det nåt att fästa sig vid? En regerings kommande politik begränsas ju inte enbart till en regeringsförklaring. Men jo, avsaknaden är i sig anmärkningsvärd. Jag gick snabbt igenom 30 års regeringsförklaringar. Samtliga nämner något om byggande och bostäder. Ibland pliktskyldigt, ibland i ett lite större sammanhang.
Både Magdalena Andersson och Stefan Löfven konstaterade, möjligtvis en aningens självbelåtet, att bostadsbyggandet ökat och att investeringsstödet därför ska fortsätta att utvecklas. Reinfeldt pratade om att bostadsrättsombildning bör underlättas och hyresboendet utvecklas för att bryta boendesegregationen. Göran Persson utlovade statliga stödformer för att underlätta för unga på bostadsmarknaden och betonade att en bra bostad till en rimlig kostnad är en social rättighet. Carl Bildt ägnade bostäder åtskilliga minuter och tog bland annat upp att konkurrens och valfrihet är viktigt för att ge fler möjlighet till en bra bostad till ett rimligt pris.
Vi vet alltså inte mycket om vad den nyutnämnde bostadsministern Andreas Carlson ska göra. Inom hans andra ansvarsområde, infrastruktur, finns det desto mer. Intervjuad i SvD svarar han att bostadsfrågorna så klart är viktiga även om de inte nämns. ”Ett tips är att läsa finansplanen”, sa han. Vilket syftar på att finansmarknadsminister Niklas Wykmans ska ”följa upp” amorteringsfrågan. Men några strukturreformer för hyresmarknaden lär det knappast bli.
Bostadsforskaren Fredrik Kopsch twittrade i onsdags ut frågan om Gunnar Strömmer remitterat det redan färdiga förslaget om fri hyressättning i nyproduktion än (utredningen överlämnades till Morgan Johansson, så förslaget bör samla damm på justitiedepartementet). Något som riksdagsmannen Robert Hannah (tidigare bostadspolitisk talesperson för Liberalerna) kände sig manad att bemöta: ”Du kommer nog få upprepa denna tweet i fyra års tid! *gråttskrattemoji*”. I nästa tweet betonade Robert Hannah att det är kriminalitet och integration som är i fokus för denna regering. Allt det andra förhandlades väl bort på ett slott byggt i stram holländsk renässansstil.
”Det var som på Hogwarts, vi var i en annan värld”. Så beskriver en av DN:s källor helgen på Tidö slott. På en skola för häxkonster och trolldom är det så klart lätt hänt att en dysfunktionell bostadsmarknad helt försvinner.
Liberalerna hade sannolikt med sig ett par av den förra mandatperiodens bostadsreformer i weekendbagen. Men kopplingen till januariavtalet var kanske inte helt salongsfähigt i slottets gemak. Och moderaterna har nog artigt försökt konversera kring fri hyressättning vid nyproduktion. Jag var visserligen inte där, men det är nog högst sannolikt att Sverigedemokraterna kastat bannor på varje sådant försök – en ny allians till höger ska vara baserad på andra värderingar än liberal ekonomisk politik. Brott, straff, trygghet och landsbygd är vad som står på kvällens meny.
”Spännande och klokt att gifta ihop infrastruktur och bostadsfrågor”, kommenterade tidigare bostadsministern från samma parti, Stefan Attefall, den nya ministern. Andra ser det mer som en risk att bostadspolitiken är garanterad en undanskymd plats, med tanke på de stora infrastruktursatsningar som ska styras upp. Än mer är det en bekräftelse på hur bostadspolitik förblir byggpolitik, så även när den ska bedrivas av kristdemokraten Andreas Carlson. Både infrastruktur och bostad kräver väl byggande? Så, då var den ministerposten löst!
Men en bostadspolitik som enbart bygger på byggande kommer snart att stöta på problem. Man har aviserat ett större fokus på ägt boende. Här kommer dock efterfrågan snart att vara rätt så usel, vilket ställer regeringen inför ett dilemma. Återinförda byggsubventioner, förmånliga krediter (som Hyresgästföreningen föreslår) eller annan subventionspolitik vill man inte förknippas med. Och dörren till strukturreformer på hyresmarknaden lär SD fortsatt hålla stängd.
Åter till regeringsförklaringen där Ulf Kristersson inledningsvis klargör: ”Vi delar också en övertygelse om att det som staten bär ansvar för, måste staten också göra riktigt bra.” Att det nu ska bli väldigt mycket stat på vissa områden innebär att man abdikerar på andra områden. Frågan är om det är hållbart i längden.
Stefan Ränk, koncernchef på Einar Mattsson, är försiktigt positiv och hoppas på ett helhetsperspektiv på bostadsmarknaden: ”Att bostadsfrågorna inte nämns i regeringsförklaringen gör det än mer angeläget.”
Och är det inte en möjlighet att Andreas Carlson liksom lite under radarn kan manövrera fram en och annan reform? Till exempel finns det en hel del förslag i Karolina Skogs bostadssociala utredning som utan alltför stort krångel kan anpassas till en borgerlig reform. Jag vill påstå att det är precis lika nödvändigt som de nya skarpa verktyg på det kriminalpolitiska området som aviserats. För man måste nu vara beredd att möta en ökad misstro mot staten hos delar av befolkningen. Ska man gå in hårt måste man möta upp genom att skapa förutsättningar för en social bostadspolitik.
Jag tvivlar dock. Det viktiga är nu att manifestera handlingskraft gentemot väljarna. Det gör man genom att stifta nya lagar som kan kommuniceras som rejäla krafttag. Det handlar mer om att förändra bilden av verkligheten än verkligheten självt. Utvärdering görs i mediagenomslag snarare än evidensbaserat utfall ute i verksamhet. Och det hade varit samma sak oavsett valutgång.
Å andra sidan sa Ulf Kristersson i samma stycke att ”hela samhället kan göra mer än bara staten.” Och kanske att politiken trots allt i nuläget gör klokast i att bejaka det bostadspolitiska vakuum som uppstått. Det om man istället ser till att skapa tillräckligt manöverutrymme för organisationer, civilsamhälle, näringsliv och kommuner att testa och bygga upp egna lösningar. Det sker redan, inte minst bedriver Stadsmissionen en rad livsnödvändiga verksamheter. Det kommer inte på långa vägar att räcka. Men förhoppningsvis kan de visa på så goda resultat att politiken helt enkelt kan motivera att inte genomföra det i större skala.
Edit: det kan nog tyvärr politiken.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
