Fastighetstidningens redaktionschef ligger vaken och ältar varför sociala bostadspolitiska reformer uteblir trots att det bubblar av intressanta modeller.
Kan vi prata en stund om min kompis Hjärnan?
”Epstein och Hansen i podd om hjärnan”, löd rubriken över bilden. Eftersom det var min vän Ola Hermanson som stod där bredvid Louise Epstein och Anders Hansen, så förutsatte jag att det var honom det skulle handla om. Ola är professor i neurovetenskap och ganska smart. Så att kalla honom för Hjärnan verkade helt i sin ordning.
Men när jag lyssnade på andra avsnitten av den alldeles utmärkta podden ”I hjärnan på Louise Epstein” visade det sig att Ola, jämte författaren och psykologen Anders Hansen, ska alternera som bisittare.
Avsnittet tar upp forskningen kring psilocybinsvampens förmåga att bota djupa depressioner. Och eftersom en effekt av att tugga i sig magiska svampar är jagets upplösning, så tycker jag att det går alldeles utmärkt att tala om min kompis Hjärnan som både min och Olas.
I avsnittet får Ola en inledande fråga levererad på det där nyfiket geniala viset som bara Louise Epstein kan: ”Tycker du om din hjärna?”
Ola: ”Ibland inte, jag har en tendens att stressa upp mig och inte kunna sova.”
Han berättar om den inre konversationen där han i allt ilsknare ordalag begär att hjärnan ska stänga av och skänka en stunds sömn, varpå stressen vrids upp ett snäpp till. Jag gissar att Olas hjärna har fullt upp med att pussla ihop DNA-strängar, eller möjligen ackordföljder. Jag känner ju honom egentligen mest som surfpopgeniet i Sonic Surf City. Det där hjärnforskandet är väl egentligen mest en hobby?
På något sätt känns det bra att en så smart hjärna har samma uppenbara problem att få stopp på tankeflödet. För min del är det likadant – minus DNA-strängar och ackordföljder. De senaste nätterna har min hjärna varit fullt upptagen med att redigera samman olika textfragment till bostadspolitiska pamfletter. Som detta:
”Kommunen kommer att spara enormt mycket på att familjen inte längre behöver den hjälp som idag är oerhört kostsam. Och de som idag lever i strukturell hemlöshet tvingas ofta in på en svart andrahandsmarknad där de kanske måste lägga en väldigt stor del av sin disponibla inkomst enbart på att bo. Den enda som egentligen kan förlora är fonden.”
Just det där råkar vara från en intervju med Jenny Carenco, på nystartade Utfallsfonden.
Saken är den att det faktiskt börjat hända en del inom området för social bostadspolitik just nu. Utfallsfonden är ett mycket intressant exempel. Ett annat är Stockholm stadsmissions första egna hyreshus som ska erbjuda lägenheter till människor som står långt ifrån den ordinarie bostadsmarknaden. Och vill man ha en snabb förklaring varför sociala bostadspolitiska reformer är akuta så fungerar Kent Perssons senaste krönika utmärkt:
”Det är ett nytt och brutalare utanförskap som väntar runt hörnet och det är fler som riskerar att drabbas om inget görs.”
I sin text lanserar han också förslaget att den borgerliga regeringen bör koppla samman sin väl inarbetade arbetslinje med en reformagenda för bostadspolitiken – en ny bostadslinje!
Eftersom Kent Persson har ett förflutet som partisekreterare för Moderaterna bör vi utgå från att en bostadslinje är politiskt fullt genomförbar. Att inget parti ännu huggit tag i det som faktiskt börjat ske på området och inkorporerat det i sin egen politik håller mig fortsatt vaken om nätterna.
Då jag inte är någon partist redigerar jag mina små pamfletter i de flesta färger. Det går alldeles utmärkt. Det är bara att betona inledningen till de olika exemplen med olika lätt utbytbara värdeord.
Behovet av sociala bostadspolitiska reformer kan lika väl motiveras utifrån idén om en stark välfärdsstat, som utifrån Slöseriombudsmanianska krav på att stoppa ett enormt slöseri med skattemedel. För som Jenny Carenco konstaterar: i realiteten har vi redan idag en form av social housing, men som kostar samhället åtskilligt med pengar för lösningar som är fruktansvärt otrygga ur individens perspektiv.
Politiskt förblir social housing ett rött skynke. Trots att det ideligen förs fram exempel på att ett socialt bostadsbestånd mycket väl kan inrymmas bland ”vanliga” bostäder, så upprepas hur det leder till stigmatisering. Fast frågan är om det är mer stigmatiserande att tvingas flytta mellan dyra boenden på en svart marknad, vilket är konsekvensen av dagens politik.
Ett annat möjligt hinder pekar Haymanot Wachtmeister på. Hon menar att allbolagen blivit ett hinder för att allmännyttan att skapa samhällsnytta när den verkligen behövs.
”Som skattebetalare har jag inga problem att man i stället använder allmännyttan för att skapa. Det skulle ge stat och kommun helt andra möjligheter att hitta sociala bostadslösningar. Men ägandet behöver för den skull inte begränsas. På en allmännyttig sektor kan ju även privata aktörer vara verksamma”, säger Haymanot Wachtmeister.
Det finns med andra ord möjligheter för den borgerligt lagde att kombinera social bostadspolitik med marknadsliberalism. Om man fortfarande tror på det privata företagandet? Mig synes det som att både liberaler och konservativa just nu hyser sitt hopp till att den stora staten ska lösa samhällsproblemen. Själv tror jag ju att ett värdedrivet näringsliv kan ha just den innovationskraft som behövs.
Men även den som ideologiskt, eller bara skrämd av krisen, hellre ser kommunala eller statliga lösningar kan hämta inspiration i de initiativ som är på gång. Jenny Carenco pekar på hur Utfallsfondens investeringar kan sätta olika bostadssociala modeller i skarpa test. Fungerar de så kan de i större skala upphandlas och tas över av den offentliga sektorn.
”Vår roll är att ta riskerna och föra i bevis att modellerna fungerar”, säger Jenny Carenco.
Ni får sätta samman pamfletterna bäst ni vill i partikansliet.
Bara ni gört! Jag måste sova.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
