[ Annons ]

Magasin M1 i Malmös nya stadsdel Nyhamnen. Foto: André de Loisted
Publicerat 19 november, 2021

Helgtankar: Dags för paketöppning

Med utgångspunkt i upplevelsen av magnifika Magasin M1 bestämmer sig Fastighetstidningen redaktionschef för att inta en vällovlig inställning till det politiska förslaget att klä Liljeholmens utbyggnad i rosa tyll.

Det var som att få vara med och smygöppna en julklapp. Anders Fransson, vd på Lifra, hade visserligen gått och spanat på M1, den 100 år gamla magasinsbyggnaden i Nyhamnen i Malmö, i 18 år. Men den har i princip varit gömd bakom hamnbolaget CMP:s omlastning av personbilar. När vi möttes för en rundvisning hade han nyss fått nycklarna. Om ett par år har Anders Fransson renoverat M1 till sin forna prakt, och då blir det paketöppning för alla. Jag gissar att det för många Malmöbor blir som en helt ny byggnad, fast från 1921.

Det är en i sanning magnifik byggnad. Utsikten över Öresund är fantastisk. Volymen i de enorma salarna som bärs upp av pelare är närmast sakral. Det kommer säkert att bli ännu bättre efter Anders Franssons renovering. Men det är en ynnest att i detta jobb ibland få kika in där tiden fortfarande står stilla. Det innebär också att man får lära sig viktiga fakta som att duvor har vänligheten att välja ut ett och samma ställe för sina behov. Det fick jag lära mig när jag undrande pekade på de konformade högarna här och var på golvet. Mycket praktiskt när det är dags för storstädning i ett magasin som stått övergivet under många år.

[ Annons ]

Men om vi lyfter blicken en aning så infinner sig frågan: är M1 så bedårande vacker just för att den byggdes i början av förra seklet? En viktig fråga eftersom många vill att det är just så vi ska bygga nu.

Patinan förhöjer visserligen älskvärdheten (något jag kommit att inse sedan jag fyllt 50). Men jag vill påstå det motsatta, att skönheten ligger i att M1 är så fruktansvärt modern. Eller var, men det är fortfarande moderniteten som gör byggnaden intressant. Det finns något rörande i hur M1 berättar om sin tid och den framåtrörelse som man såg då. En historia om rörlighet och öppnare gränser. Om magasin som fylls av en ständigt stridande ström av bananer och apelsiner. Drömmar som visserligen snart skulle balansera på avgrundens brant. Istället för exotisk frukt blev tog Nyhamnen emot de som flydde från förtryck på andra sidan havet.

Detta får mig att tänka på ett aktuellt förslag från SD. Och – hoppsan! – det var inte alls den tankebana någon nu säkerligen vill anklaga mig för som ledde hit. Faktiskt. Min associationsbana börjar några rader upp, alltså i det där att slå in hus i paket och om vårt ständiga problem att förhålla oss till modernitet i den stund den är, eh…, modern.

Det är alltså SD Stockholm som slängt in en pinne i brasan i den heta diskussionen om Liljevalchs nya utbyggnad. Inte helt överraskande är det inte Gert Wingårdh de kommer anlita för att bygga sitt nästa partihögkvarter.

Så här beskriver Peter Wallmark, SD:s gruppledare i Stockholm, partiets förslag i tidningen Mitt i Stockholm.

– Vårt förslag innebär att man lägger på en puts som man sedan kan måla på ett sätt som bättre harmoniserar med den gamla konsthallen.

Intervjun åtföljs av en dataanimerad visionsbild. Något förvånande tycker jag att den ornamentik de vill klä in de nu strama fönstren leder tankarna till en moskébyggnad i exempelvis Marocko. Och det är såklart både trevligt och sympatisk, även om jag föredrar Gert Wingårdhs något modernare uttryck, som i förslaget slås in i ett paket av romantiskt rosa skimmer.

Förslaget har varit på remiss hos Östermalms stadsdelsnämnd som inte anser det lämpligt att ändra i den befintliga byggnaden utan att den ska få vara kvar som den är, som en ”arkitektonisk årsring”.

Men det går snabbt i politiken. Slöjförsedda byggnader kan mycket väl bli framtida arkitekturpolitik. Och inte ska jag vara den. Så jag har bestämt mig för att omfamna idén att slå in modernismen i trevliga små paket. Paket som, liksom Magasin M1, kan öppnas om 100 år när det moderna, då retromoderna, inte längre känns så skrämmande.

Vilket mys ändå när vi förvandlar hela stan till ett enda stort lajv i valfri förflutenhet. Där det just nu byggs snajsigt modernt i city är det är bara att rulla ut kulisser av förfall så kan vi åter strosa runt i gamla härliga Klara. Mig kan ni anställa som Klarabohem. Från en sushirestaurang förklädd i ölschappsskrud levererar jag min dagsvers för ringa ersättning.

Vilken gåva till de som får vara med på den stora paketöppningen 2121. Tänk att då få upptäcka moderniteten som sovit sin törnrosasömn i rosa tyll.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]