Fastighetstidningens Erik Hörnkvist tycker sig ana en ny tydlighet i bostadspolitiken och vill ta dramat vidare till kommande hyresförhandlingar.
Det är möjligt att jag övertolkar.
Det är alldeles helt uppenbart att jag övertolkar.
Men under bostadsministerns korta anförande i samband med lanseringen av Nationellt Ledtidsindex i onsdags tyckte jag mig ana något nytt. Om jag tidigare gnällt om att ”det verkar ju stört omöjligt att få veta vad Andreas Carlsson egentligen tänker kring bostadssektorns stora utmaningar”, så kändes han nu både tydlig och, ja nästan, offensiv.
Han spelar såklart på hemmaplan. När regeringen aviserade att bostadspolitiken skulle läggas om så var det ju förenklade byggregler och att öka tillgången till byggbar mark som stod på agendan.
Det var när han fick frågan om det faktiskt inte regeringen själva borde stå för denna datainsamling av ledtider, som jag gjorde en anteckning att följa upp. Var det en ny tydlig linje i regeringens bygg- och bostadspolitik som antyddes?
”Varför skulle vi det? Det är ju i ert intresse,” sa han möjligtvis inte.
Men eftersom Andreas Carlson i mitt minne sa ganska exakt så, är jag tvungen att spola fram för att lyssna vad han faktiskt sa:
”Det får vi återkomma till. Man kan alltid tycka att det behövs ännu bättre statistik. Och Boverket är som sagt den myndighet som tar fram mycket av den statistik som regeringen behöver för egna analyser. Detta blir en viktig del i det. Behöver det kompletteras eller stadfästas ytterligare så är inte jag stängd för det. Men jag har inga besked att ge idag. Utan jag tycker tvärtom att nu har branschen visat att man kunnat få fram bra statistik genom att samverka. Regeringens uppgift nu är att fortsätta arbeta för en bättre fungerande bostadsmarknad och få bort de strukturella problem som funnits i decennier.”
Typ samma, eller?
Det i vanlig ordning mycket att återkomma till. Men här går ändå att skönja hur man tänker sig rollfördelningen. Jag väljer att tolka det som en tydlig föresats om att marknadens parter förväntas ta en mer aktiv roll. Om så är fallet tycker jag att bostadsministern är helt rätt ute.
Jag försökte mig på ett liknande resonemang när det gällde insatser för att förebygga översvämningar. Hur det ropas på att någon annan, i regel staten, ska gripa in. Det måste de utan tvivel göra. Men jag tror att andra aktörer, i regel de berörda, är bättre rustade för den kreativitet och innovation som är minst lika viktig som de miljarder som måste trollas fram.
Det är också ett tydligt budskap i svaren från kommunerna i ledtids-toppen (alltså de med kortast). Lunds Stadsbyggnadsdirektör Hans Juhlin betonar en tydlig och öppen dialog med byggherrarna. Han, liksom många andra, vill att rikspolitiken ska göra något åt de långa överklagandeprocesserna. Men Hans Juhlin betonar att det egna ansvaret – kommun och byggherres – att helst inte hamna där alls.
I stället för att slentrianmässigt gnälla på att den rödlistade raggbocken stoppar det välbehövliga bostadsbygget – så var innovativ och bygg in än bättre dejtingmöjligheter för raggbocken (eventuella kunskapsbrister kring raggbockens liv och leverne ska lastas mig, inte Hans Juhlin).
Jag är fullt medveten om att det blir lite oklart när man inte kan bifoga en excelfil med detaljerade uppgifter om varje enskild parts specifika kommande uppgifter. Lennart Weiss skriver på bostadspolitk.se om hur staten behöver ta ansvar för att sätta tydliga spelregler som skapar förutsägbarhet för att samhällsbygget ska fungera.
Han menar att ”det behövs en ny formel för rimlig riskdelning mellan hushåll, fastighetsbolag, banker samt stat och kommun.” Jag konstaterar att han inte bifogat denna formel. Om en så pass klok person kommer undan med det borde även jag ursäktas en viss vaghet.
Kraven på mer statliga insatser kommer att öka. När Lennart Weiss resonerar kring statens roll handlar inte om att bara slanta upp. Han lånar en uträkning som SBAB:s Robert Boije gjort för att förklara varför. Att 2023 genomföra 1985 års bostadspolitik skulle kosta cirka 200 miljarder kronor, motsvarande 3,4 procent av BNP. Lennart Weiss efterfrågar just ”tydliga spelregler som skapar förutsägbarhet”.
Det är nog klokt att även tänka i samma banor när vi redan nu, med ganska hög sannolikhet, kan se nästa års hyresförhandlingar braka samman. I Malmö kräver Hyresgästföreningen både återbetalning och stort skadestånd av de fyra hyresvärdar som direktaviserat ny hyran efter att förhandlingen strandat.
Det är inte min sak att säga vem som agerar är rätt eller fel. Men från läktarplats är det som att bevittna ett medeltida drama med enbart förlorare. Det är som att karaktärerna är låsta i sina givna roller, utelämnade åt ödet.
Okej, jag kanske åter övertolkar och går händelserna i förväg. Men Hyresgästföreningen spelar med höga insatser. Frågan är om alla de 12 600 lägenhetsinnehavarna är fullt medvetna om den retroaktiva hyressmäll de kan sitta med när dramat nått sin final? Och även om de fyra fastighetsbolagen klarar sig undan skadeståndsanspråken på sammanlagt 63 miljoner tror jag ändå inte att de korkar upp champagnen inne i logen.
Man kan excel-duellera ända in i skymningen kring huruvida bolagens krav är rimliga eller ej. Men helt klart tar inget av dessa bolag så lätt på kundrelationerna att man bara slentrianmässigt kan rikta beskyllningar om urskillningslös profitdrift.
Vad det blir av tredjepartsöverenskommelsen vet ingen. Men vi kan nog vara överens om att det inte var någon motsvarighet till arbetsmarknadens rollfördelning i Saltsjöbadsavtalet. I denna gjorde fackförbunden och arbetsgivarna en tydlig deal om ett gemensamt ansvar för att utveckla arbetslivet. Trepartsöverenskommelsens fem faktorer känns mer som nya tillhyggen i dramat.
Det funkar inte att nu ta genvägen via samma socialpolitiska reformer som en gång i tiden låg bakom miljonprogrammet. Problemformuleringen är en annan. Jag tror samtliga skulle må bra av nya rollkaraktärer.
Naturligtvis bifogar jag inte heller här någon lista. Men jag tror att rollerna kunde bli något mer dynamiska på en något mer diversifierad hyresmarknad där fokus mer kan läggas på de som faktiskt inte har en suck att klara hyreshöjningarna. Där har bägge parter en viktig uppgift.
Så det kan vara dags för bostadspolitiken att bli tydlig och offensiv även där.
Erik Hörnkvist, redaktionschef