En fortsatt beklagan att alls ingenting händer. Eller ett bostadspolitiskt momentum. Erik Hörnkvist har dammat av spåkulan.
Nästa vecka är det väl dags att träda in i glöggfryntlighetens töcken. Ska man få något vettigt sagt är det lika bra att göra det nu. På så vis kan jag också tajma publiceringen av vår spaning Var landar årets heta frågor 2023? Där försöker vi alltså sia om var årets hårdtest av trepartsöverenskommelsen, debatten om samhällsfastigheter, stundande fastighetskris och en del annat som varit på tapeten landar nästa år.
Sånt där är ju numera vanskligt, då det dyker upp en pandemi eller en Putin som får allt annat att stanna upp. Jag scrollar tillbaks till samma tid förra året för att konstatera att jag då, ovetandes om att pandemirestrektionerna skulle släppas om två månader, inte vågade förutspå 2022.
[ Annons ]
Det blev istället en betraktelse av ett 2021 faktiskt präglat av bostadspolitik:
”Först ett halvår där ena halvan ägnade sig åt att förklara hur oerhört mycket som skulle hända om Förslaget genomfördes. Detta medan andra halvan ivrigt försökte reda ut exakt hur lite som skulle hända, men att det ändå var viktigt att det hände. Sen en kort övergångsfas då alla enades i frågan: vad hände? Detta för att strax återvända till det bostadspolitiska normalläge där alla unisont beklagar att alls ingenting händer.”
Och där har vi stannat tills nu.
2023? Ja, det kan mycket väl fortsätta likadant.
På infrastrukturdepartementet verkar de lite gramse på oss, så jag finansdepartementet får i stället klä skott för vad som ter sig som ett visst ointresse för större strukturella åtgärder på bostadsmarknaden.
”Vi delar kommissionens syn att det finns risker och makroobalanser. Men vi delar inte alltid kommissionens slutsatser om vad man ska göra åt det”. Det sa finansminister Elisabeth Svantesson efter mötet i Ekofinrådet. Kommissionen har alltså bland annat sagt att Sverige omgående behöver reformera den överreglerade hyresmarknaden. Reformer som nu skulle kunna motiveras ytterligare av ett kraftigt minskat bostadsbyggande. Men Elisabeth Svantesson gör alltså tydligt att obalanserna på svensk bostadsmarknad inte har högsta prioritet.
Å andra sidan. I denna bostadspolitiska ödemark behövs det inget bygglov för en opinionspolitisk arena. Både C och S har nya bostadspolitiska talespersoner som värmt upp ute i omklädningsrummet. Jag skulle inte bli alltför förvånad om de kan få med sig intresseorganisationer från olika läktarsektioner och på så vis skapa ett visst momentum i den bostadspolitiska debatten. Uppe i kommentatorsbåset är vi såklart redo för avblås.
I vår sammanställning skriver vi om en allt större efterfrågan på insatser för att avskaffa hemlösheten. I de skriftliga svar Fastighetstidningen nu fått (på en annan artikel) säger bostadsminister Andreas Carlson att olika förslag på det bostadssociala området nu ska inventeras och diskuteras i god ordning.
”Hur den diskussionen förs och vilka frågor som diskuteras kommer jag inte gå in på här, utan jag hoppas att det finns respekt för att diskussionen får ha sin gång och att vi sedan återkommer med besked.”
Fastighetstidningen kommer naturligtvis visa vederbörlig respekt och genom att återkomma med ytterligare frågor.
För med både respekt och i god ordning – människor tvingas sova ute! Det är kallt! Det är bråttom!
Vi skriver också om att det sannolikt kommer att dyka upp allt fler egna i initiativ. Eftersom jag vet att det är så många som verkligen vill skapa förändring, så fortsätter jag med en dåres envishet att hänvisa till min hemsnickrade guide till en DIY-social-bostadslösning.
I veckan öppnade Stockholms Stadsmission sin nya mötesplats vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. I den nu renoverade och omvandlade S:t Paulskyrkan kommer det att erbjudas aktiviteter för socialt utsatta, hemlösa och ensamma. Samtidigt ska vem som helst vara välkommen till scenen där det ska bjudas musik, teater, dans och samhällsdebatt.
Det känns redan som att 2023 kommer att bli lite varmare.
Stockholms Stadsmission samarbetar också med flera olika fastighetsbolag. Tillsammans med Stena Fastigheter öppnade man ett delningsboende med social inriktning och planerar som bäst för byggandet av ett eget hyreshus där en del av lägenheterna ska fördelas via organisationens egna kö.
Även om man kan göra mycket själv så efterlyser Stadsmissionens Pernilla Parding, en politik som skapar bättre förutsättningar för samverkan mellan kommun, fastighetsbranschen och idéburen sektor. Jag tycker att man faktiskt kan strunta i regeringens ”återkommer med besked”. Här hoppas jag att branschen vågar ta lite strid nästa år.
Kanske kommer det även att smälla lite i plåten på gatorna nästa år? Och förlåt så himla mycket om jag åter sneglar på Andreas Carlson. Men det är faktiskt lite för intressant när han, nu i egenskap av infrastrukturminister, intervjuad i Dagens Industri pratar om bilen som det centrala färdmedlet. Att det därför bör planeras för mer bilar och parkeringsplateser i städerna. Man kan visst hålla med Andreas Carlson när han säger att vi ska sluta se bilen i sig som problemet, utan utsläppen. Oavsett så är det ett uttalande som inte går helt i takt med hur många stadsutvecklare ser på saken.
När jag tog en promenad med Stockholms Handelskammares vd Andreas Hatzigeorgiou pratade han om att det vore ytterst problematiskt om privatbilismen skulle öka i städerna, och kanske ännu mer om möjligheterna när vi får bort en del av biltrafiken. Jag strök bort det mesta i den färdiga texten. Jag tänkte att det är en fråga där det numera råder mer eller mindre konsensus. Men uppenbarligen inte.
Jag frågar honom om han läst ministerns uttalande. Det har han. Och håller inte med.
”För att främja städernas attraktivitet och locka unga människor att flytta hit behöver vi satsa på att återuppfinna våra städer på ett sätt som bjuder in till promenader, joggning och cykling. Mikromobilitet genom till exempel elsparkcyklar är kontroversiellt men det har gällt för nästan alla nya transporttekniker genom historien.”
Andreas Hatzigeorgiou tycker att man mycket väl, vilket infrastrukturministerns förordar, kan investera i fler laddstolpar och skynda på elektrifieringen av fordonsflottan. Men att aktivt driva på för ökad privatbilism menar han vore oklokt.
En vad som traditionellt anses vara företagarvänlig politik verkar med andra ord vara lite i osynk med svenskt näringsliv. Eller om man snarare ska se det som en politisering av en klassisk stad/land konflikt. Oavsett kan det bli en frisk debatt att se fram emot 2023.
Men för att återvända till mina egna profetior. En bit in på det nya året vågade jag mig visst i alla falla på en förhoppning om mer plats för de pyttesmå kultursatsningarna. I någon mån blev jag bönhörd. Hosoi, som tidigare huserat vid Brunkebergstorg gjorde i somras succé med sin festival i Slakthusområdet. Nu i februari öppnar Hosoi i nya lokaler i Hus 26 där även stjärnkrögarna Adam Dahlberg och Albin Wessman öppnar sin största restaurang hittills.
Det är bara fem minuters promenad bort, så det är av högst egoistiska skäl detta intresserar mig. Fast det är också ett av de mest spännande stadsutvecklingsprojekten att följa.
– Alla aktörer är noga handplockade med den gemensamma faktorn att de i Slakthusområdet ser möjligheten att förverkliga sina egna passionsprojekt, säger Maria Hammarsten, affärsutvecklingsansvarig stadsinnovation hos Atrium Ljungberg.
Än så länge verkar ingen passionerad fickparkerar ha handplockats för att driva på för fler parkeringsytor. Men väl en sommarscen i industrihistoriska Förbindelsehallen att se fram emot.
Så ring pandemi, Putin och paranoia ut,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
