[ Annons ]

Fastighetstidningens Redaktionschef drömmer om att möta Liljevalchs+ utan att först behöva tycka något. Foto: Andreas Nur
Publicerat 24 september, 2021

Helgtankar: Arkitekturmeditation – det finns alternativ till fyrkantiga åsikter

I ett meditativt lugn försöker sig redaktionschefen närma sig tyckandets tyranni och hur det hela tiden förstör vårt förhållande till arkitektur.

ssschhh…

vi pratar med små bokstäver här. själva huvudeventet har egentligen inte riktigt dragit i gång. medan resten av konferensdeltagarna droppar in finns det möjlighet till en stunds stilla meditation ledd av fredrik edlund från yoga folks. jag försöker just nu skriva mitt allra tystaste med små små bokstäver för att inte störa.

[ Annons ]

Vi befinner oss på Gather Inn på Slakthusområdet i Stockholm. Den minikonferens som anordnats i samarbete med Atrium Ljungberg och Fastighetsägarna i stället för den inställda innovationskonferensen Gather Festival.

Snart ska det talas om framtidens hybrida arbetsplats, om digitalisering, hållbarhet och stadsbyggnad med hjälp av AI, om nattlivet och de kreativa näringarnas betydelse. Inte minst förväntas deltagarna vara innovativa. De andra alltså, jag är bara här för att observera och rapportera. Sist branschen tyckte att jag skulle delta i en workshop resulterade det i en idé om att använda stadens tak som begravningsplats. De låter nog mig vara.

Så jag smiter undan och trycker varsamt ner nästa tangent det tystaste jag kan för att inte överösta deltagarna: Aaauuummm…

Fastighetsbranschen har på så många sätt genomgått en metamorfos under de år jag har bevakat den. Jag har svårt att se att man för tio år sedan hade börjat en konferens, där flera av branschen större aktörer deltar, med stilla meditation. Jag vet inte om det förekom meditation på Business Arena som utspelade sig i veckan. Men det här är alldeles toppenbra, tror jag!

Vi får väl se vad det blir av dagen, men just nu känns det som en bra start för att ta sig an viktiga utmaningar utan förutfattade meningar. Oftast är det ju åsikter, snarare än insikter, som fungerar som högoktanigt bränsle i samtiden.

I veckans avsnitt av Svt:s debattprogram Mötet handlade det om nya konsthallen Liljevalchs+. Gert Wingårdh, arkitekten bakom verket, talade om vad han ansåg vara en av sina mest lyckade byggnader, medan Eric Norin, arkitekt och vice ordförande i föreningen Arkitekturupproret ser en steril och död betongbunker. Det ska sägas att de bägge var närmast meditativt lugna med tanke på hur det annars larmas i debatten. Inte minst imponerades jag av Gert Wingårdhs lugn när han utmålades som snarast en elitistisk folkfiende.

Jag tänker inte gå in närmare än så på själva programmet. Men jag vill meditera en stund över vad det här debattklimatet, som präglar det mesta, gjort med vårt sätt att närma oss byggnader.

Arkitektur har såklart alltid orsakat debatt, och ska så göra. Men någonting har hänt. Själv mötte jag Liljevalchs+ för första gången i ett argt Facebookinlägg ackompanjerat av en trist bild på en ännu ej färdigställd byggnad. Jag hade kunnat låta det hela bero. Men rent instinktivt skrev jag något om det kanske vore klokt att vänta med ett omdöme tills Ingegerd Råmans ingjutna flaskbottnar var på plats. Men redan då var det kört. Där och då hade jag bestämt mig för, av rent principiella skäl, att klicka gilla på byggnaden. Jag var nu alltså en sån person som gillar Liljevalchs+. Och det är ju inte riktigt samma sak som att bara börja gilla Liljevalchs+. Men det är nog inte bara sociala medier som tvingar oss till att ständigt välja åsikt.

Nu hade jag nog troligen tyckt om Gert Wingårdhs byggnad ändå. Men där och då gick jag miste om möjligheten att närma mig byggnaden utan att tycka någonting alls. Jag hade velat låta betongen säga något till mig. Kanske hade jag till en början inte alls förstått vad den sa. Men den hade stått kvar och tålmodigt låtit mig vänja mig vid dess kantighet och sinnlighet. Stundom hade jag säkert tyckt något. Kanske hade det varit kärlek. Möjligen avsky. Det spelar egentligen mindre roll. Bara jag slipper vara fången i tyckandets trista tyranni.

Men nu låter jag mig åter dras in i det meditativa lugnet. Tankarna far söderut, till Malmö i början av juli. I den dallrande hettan promenerar jag mot Rosengård Centrum. Som alltid är jag fascinerad över hur Malmös kvarter ändrar karaktär utan att jag riktigt förstår var och varför fördomens gränser egentligen har dragits. Det är ju inte som här i Stockholm där de socioekonomiska gränserna är dragna med skog och motorväg. Plötsligt lösgör sig en person ur skuggan i en port. Han säger något på nylärd svenska. Jag uppfattar inte vad. Hinner tänka att nu blir det jidder. Trots mitt förutfattat avvaktande avstånd lyckas han efter en stund få fram sitt ärende.

”Jag vill be en person om ursäkt. Kan du hjälpa mej att skriva på min telefon?”

Snart hade hans vän fått sin grammatiskt korrekta ursäkt och vi kunde båda promenera vidare åt varsitt håll. Jag för att möta Anna Heide som berättade om Trianons sociala obligationer. Det kan du läsa om här.

Jag vill också uppmärksamma att Thåström inkom med en skrivelse om lyhördhet till bostadsrättsföreningens styrelse i natt. Eller ”Papperstunna väggar” som han gör så fint med Titiyo, är kanske snarare en kort novell om att vara spion och höra allt som händer på andra sidan den tunna väggen. Mest av allt är det en påminnelse om varför vissa av oss alltid kommer välja närheten i staden. Ibland är det nästan outhärdligt störande. Just som en byggnad i en stil vi inte uppskattar. Men det blir en del av att våra liv.

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]