Direktivet om byggnaders energiprestanda ser ut att landa i en trots allt rimlig kompromiss. Fastighetstidningens redaktionschef är ändå lite bekymrad över dess eftermäle.
Jag tänker inte göra någon stor sak av att nästan alla (Fastighetstidningen och Altinget är undantagen) missade den stora nyheten. Det är trots allt en helt korrekt nyhetsvärdering denna mörka vecka.
Men jag kan inte låta bli att grunna över vad som kommer leva kvar i vårt ganska begränsade minnesutrymme för EU-relaterade ting.
[ Annons ]
För transparensens skull bör jag påpeka att jag inte är helt neutral. Min utgångspunkt är att det är rätt klokt att bedriva denna typ av frågor på EU-nivå. Jag försöker att undvika att sälla mig till de som by default skriker att varje krav från EU på hållbarhet kommer lade till att vi svenskar tvingas betala priset genom lägre tillväxt och ökad arbetslöshet.
Det har, med rätta ska sägas, rasats mot EPBD (Energy performance of buildings directive). Om förslaget genomförts i sin mest extrema utformning – parlamentets – hade fastighetsägare tvingats göra helt orimliga insatser, i många fall med tveksam klimatnytta.
Därför är det alltså ingen liten sak att trilogförhandlingarna kring EPBD mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet nått en kompromiss. Det ska tilläggas att hela paketet inte är färdigförhandlat, och att det kvarstår detaljer som för svensk del skulle kunna innebära en del knas. Men det viktigaste är att kraven på obligatoriska renoveringar för enskilda byggnader nu är ute ur leken. Uppgörelsen landar närmare ministerrådets linje att krav i stället ska ställas på den genomsnittliga energiprestandan sammantaget i varje medlemsland.
Det hela ser alltså ut att landa i någon slags rimlighet, vilket det ju i regel gör (att Sverige sedan har en tendens att överimplementera EU-direktiv är en annan sak).
Var det då en felaktig rubriksättning när vi larmade om EU-parlamentets energichock?
Jag blev uppringd av fastighetsägare som med desperation i rösten ville veta om detta verkligen var sant och om de nu är tvungna att sälja sin fastighet eftersom det förmodligen skulle vara företagsekonomiskt mer motiverat att riva än att försöka leva upp till kraven. För hur god ambitionen än är att komma till rätta med en sektor som står för en stor del av koldioxidutsläppen, så hade utformningen i många fall varit rent kontraproduktiv.
I dessa situationer uppstår ett visst journalistiskt dilemma. Vi ska rapportera inte ge goda råd. Men var ändå rimligt att, något inlindat, förklara att ”alltså det där jag just satte en chockrubrik på – det kommer såklart inte att hända på just det sättet.”
Vi har försökt att nyansera. Men det är svårt, och inte helt läsvänligt att i varje nyhetsartikel i ämnet förklara EU:s uppbyggnad och dess kompromissmaskineri. I en krönika tog jag Sophia Bengtsson, kanslichef för Centerpartiet i Europaparlamentet, till hjälp med tänkandet. Hon förklarade hur ett förslag från kommissionen i princip alltid dras ett steg längre av parlamentet och att rådet sedan vill backa. Slutsatsen var alltså att rubriken: ”EU-parlamentets energichock” bör förses med ett ps: ”I slutändan blir det nog en något mer rimlig kompromiss”.
Just vad som nu alltså skett. Problemet är att vi så sällan ser när det sker.
Det finns en tendens att se ”EU-byråkrati” och ”tjänstemän i Bryssel” enbart som en illasinnad apparat för att göra livet surt för oss svenskar. Men kanske är det trots allt inte så konstigt att det är en spretig, snårig och komplicerad process att jämka samman krav som ska gälla dryga 400 miljoner människor?
Självklart ska det rasas över förslag som skulle kunna få helt vansinniga effekter. Det rasades snarare för lite. I flera av medlemsländerna har detta varit en ganska stor sak. Det är en del av en demokratisk process som vi, trots att vårt EU-medlemskap börjar bli medelålders, ännu inte riktigt är med i.
Ett problem med att inte riktigt förstå EU:s beslutshantverk är att Sverige hamnar utanför EU-processen, inte minst om det finns intresseorganisationer och andra intressen som bör inkluderas. ”Svenskar och nordbor är utrotningshotade i EU:s institutioner”, konstaterade nyligen en oroad EU-minister Jessika Roswall. Sverige räknas som en av 15 medlemsstater som är underrepresenterade i EU:s institutioner.
Det som gör mig bekymrad att en så pass viktig nyhet mer eller mindre passerat förbi, är eftermälet. Kommer vi att i EU-valet höra kandidater som utlovar att stå upp mot orimliga EU-krav på svenska fastighetsägare? Detta trots att det mer eller mindre är överspelat. Det hör ju tyvärr inte till ovanligheterna att kandidaterna i parlamentsvalet utlovar att ta tag i saker som verken de eller EU har makt över.
Återigen, kritik har varit befogad. Men det duger inte att alltid vara sist på bollen, eller snarare ett tåfjutta vid sidlinjen.
Jag röstar för att vi går med i EU (på riktigt).
Erik Hörnkvist, redaktionschef
