[ Annons ]

Foto: Mostphotos
Publicerat 11 juni, 2021

Helgtankar: Ett förvirrat identitetspolitiskt surr

Fastighetstidningens redaktionschef behöver semester för att reda ut om stadsutveckling är lösningen på identitetspolitiskt grubbel. Men detta är i alla fall förutsättningarna.

Jag fastnade en stund i Elin Pahnkes rasande uppgörelse med tidigare vänsterprofiler som hon ser göra strömhopp högerut. Avhoppare som nu känner främlingskap inför den rörelse som en gång var deras egen. Istället för klassmedvetenhet ser de bara politiskt korrekthet och identitetspolitik.

Aftonbladets kultursida identifierar Elin Pahnke grundproblemet: ”att högern reducerat antirasism, klimatet eller hbtqi-rättigheter till enbart värderingsfrågor, fluffiga inslag som är frikopplade från den karga verkligheten.”

[ Annons ]

Elin Pahnkes text går väl egentligen mest ut på att förbanna dessa vänsterns avhoppare, som enligt henne bytt klasstillhörighet mot en plats i borgerliga salonger. Hon skriver: ”Jag förbannar dem som vänder arbetarklassen ryggen när ”gubbarna på golvet” inte enbart representeras av deras vita fäder. Jag förbannar dem som hummar med i högerns verklighetsbeskrivning. Jag förbannar dem som ser politisk korrekthet som ett större problem än utförsäkringar, privatiserad välfärd och stängda gränser.”

Nu är det verkligen inte min sak att lösa vänsterns problem. Inte minst tror jag att delar av vår läsekrets skulle kräva min avgång om jag tog detta utrymme i anspråk för att lösa vänsterns problem. (Vill vänstern ha sina problem lösta tillämpar jag strikt marknadspris för mina konsulttjänster).

Elin Pahnkes intressanta text – man kan läsa den med behållning oavsett politisk tillhörighet – får istället bli utgångspunkt för vad som möjligen skulle kunna öppna upp diskussionen kring politisk korrekthet och identitetspolitik en aning.

Det är många som hoppas på fred, eller åtminstone en stunds vapenvila, i kulturkriget. En politisk debatt som i allt mindre grad handlar om sakfrågor, utan snarare om ett positionerande i rena symbolfrågor. Kombattanterna visar stort engagemang, men uppe på Colosseums läktare inser folket att bröd trots allt är viktigare än skådespel.

Det är lätt att hålla med. Men här finns viktigt men:

Men är det verkligen symbolfrågor?

Frågan om separatistiska rum inom hbtq-rörelsen ses väl ofta som en typisk identitetspolitisk fråga, och kan därmed avfärdas. Därför tycker jag att det är intressant hur enkelt frågorna förvandlas till realpolitik i ett samtal med RFSL Stockholms ordförande Lovise Haj Brade. Ett samtal om behovet av egna rum i staden inför en förhoppningsvis öppnare sommar.

Jag hoppas att texten kan läsas just så. Lägg undan de identitetspolitiska glasögonen och se de praktiska problem som kan och bör lösas. För det är högst reella problem Lovise Haj Brade beskriver:

– Man vill kunna känna att man kan ragga på folk utan att de ska bli arga och kränkta. Så det finns ett stort behov av den typen av platser som man vet att man kan gå till.

Kan det vara så att en stor del av det som tvingas in i en mapp märkt identitetspolitik trots allt är reella problem med dagspolitiska lösningar? Kanske behöver de just bara hitta en konkret arena att ta plats på? Kanske är stadsutveckling just en plats där identitetspolitik kan bli realpolitik?

Jag lämnar tanken i oavslutade frågetecken. Jag lämnar också detta utrymme för ett tag. Även om det ännu inte riktigt dags för semester, så behöver jag tid för vidare grubbel. Pandemin har onekligen rest många frågor i behov av bearbetning.

Längst ute i havsbandet, där jag tänker som bäst, ska jag fundera vidare om staden.

Ett tankespår som pockar på uppmärksamhet är om vi kommer se en nu urban norm övergå i en rural norm. Det senare är ju knappt googlingsbart, men min tanke är ungefär denna: Vi har vant oss vid att staden har tolkningsföreträde och ses som det eftersträvansvärda. Även om utflyttningstrenden, trots stora rubriker, är relativt marginell så tror jag att vi kan ana en mental förflyttning. Självklart kommer landsbygdens problem, med tynande samhällsservice, att bestå. Men kan det bli så att vi börjar se staden som det avvikande? Att det blir staden som tvingas motivera sin existens? Vad innebär det i såna fall?

Det ni hör surra i luften är min förvirring.

Även om jag troligen inte har med mig något svar, så återvänder jag till denna spalt någon gång när sensommar övergår i höst. Morsning och goodbye så länge!

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]