Att riksbankscheferna skulle bestämma sig för att sänka räntan när de träffas igen den 4 september är lika troligt som en helt regnfri svensk sommar; inte helt omöjligt men mycket osannolikt. Räkna därför med att räntan ligger kvar på 1 procent även efter mötet. Det är ett orimligt beslut. Jag ska förklara varför, men först […]
Att riksbankscheferna skulle bestämma sig för att sänka räntan när de träffas igen den 4 september är lika troligt som en helt regnfri svensk sommar; inte helt omöjligt men mycket osannolikt. Räkna därför med att räntan ligger kvar på 1 procent även efter mötet. Det är ett orimligt beslut. Jag ska förklara varför, men först lite formalia om Riksbankens uppdrag.
[ Annons ]
För snart 15 år sedan beslutade riksdagen att sex tjänstemän på Riksbanken skulle få styra oinskränkt över den svenska penningpolitiken. Deras handlingsutrymme begränsades dock av att de fick ett tydligt lagstadgat uppdrag, nämligen att hålla inflationen låg och stabil. Enligt Riksbanks-lagens förarbeten skulle de också göra sitt bästa för att begränsa arbetslösheten. I praktiken innebar det att räntan skulle sättas så lågt som möjligt så länge inflationsmålet inte var hotat.
Om de sex tjänstemännen i riksbankshuset skulle följa sitt demokratiskt fastställda mandat borde de sänka räntan rejält.”
Idag går 9,1 procent av arbetskraften utan arbete (8 procent om man rensar för säsongsvariationer) samtidigt som inflationen ligger kring nollstrecket. Det finns inget som talar för att inflationen ska sticka iväg under överskådlig tid. Om de sex tjänstemännen i riksbankshuset skulle följa sitt demokratiskt fastställda mandat borde de alltså sänka räntan rejält.
Men så blir det inte.
Majoriteten i Riksbanksledningen oroar sig mer för hushållens skulder och risken för ett bostadsprisfall än för hög arbetslöshet och låg inflation. Varför? Jo, de vill undvika en ännu värre situation i framtiden. De har hakat upp sig på att hushållens skulder motsvarar cirka 175 procent av deras inkomster efter skatt. Så såg det också ut i en del av de länder som under de senaste åren drabbats av bostads- och bankkriser. Denna enda iakttagelse anses räcka för att inte sänka räntan, trots att det dömer tusentals människor till arbetslöshet. Det är häpnadsväckande med tanke på att de seriösa studier som har gjorts pekar på att risken för en svensk bostads- och bankkris är liten.
De kvalificerade analyser som gjorts av bostadsmarknaden (även av Riksbanken) visar att prisutvecklingen till helt övervägande del kan förklaras av så kallade fundamentala faktorer, som inkomstutveckling, långsiktigt lägre realräntor, skatteförändringar och låga bostadsinvesteringar. Det innebär att risken för ett större prisfall är liten. Men även om det skulle ske, tyder allt på att både hushåll och banker har god motståndskraft. De svenska bankerna är välkapitaliserade, vilket inte var fallet i de nuvarande krisländerna. Enligt Finans-inspektionen sköter de kreditgivningen exemplariskt, ser till att låntaket följs och uppmuntrar folk att amortera.
Det har fått effekt. Andelen hushåll med lån över 85 procent av bostadens värde har halverats sedan taket infördes och ligger nu runt 10 procent. Den genomsnittliga belåningsgraden för nya lån ligger på 70 procent. Nio av tio hushåll med en belåningsgrad över 75 procent amorterar.
Bankerna sköter sig med andra ord. En närmare analys visar att det samma gäller för hushållen. Under lång tid har de stärkt sina balansräkningar. Nettoförmögenheten ligger på rekordnivåer. Skulderna motsvarar bara 35 procent av förmögenheten. Det innebär att de flesta av oss kan klara stora prisfall på våra bostäder utan att behöva dra åt svångremmen nämnvärt. Trots detta sparar vi som aldrig förr. Vi vandrar med andra ord runt som Gunnar Sträng med både hängslen och livrem. Men det räcker inte för riksbanksledningen. Med svaga argument fortsätter den att bedriva en stram penningpolitik till priset av hög arbetslöshet.
Är det rimligt?
Nej, självklart inte.
Tomas Ernhagen, chefekonom,
Fastighetsägarna Sverige
